Om vi finner det hjälpsamt att likna vår civilisation vid en levande organisation. En orkestrering av kultur, teknik, mening, intentioner, energi, och resurser, så är steget inte långt till att ge denna levande organism ett subjekt. För det är någonstans en sorts organism med agens och intelligens, precis som alla organismer.
Så detta subjekt är en individ med en karaktär. En individ med en lång historia, med minne, med trauman, med sina säregenheter, sina gamla vanor i humör, inställning och sitt allmänna sätt att vara och uttrycka sig. En karaktär med sin unika hälsa och sin integritet. Med sitt ego och sina drömmar, vanföreställningar, rädslor. Det är en karaktär som har sina olika taktiker i hur den spelar spelet. Spelet vars regler hen hittar på under spelets gång. Jag vill nu att vi föreställer oss denna karaktär snäppet mer specifikt. Även om det är en mycket komplex och ambiguös karaktär vi har å göra med, så tänker vi oss hen som en gammal man. Vi kan tänka oss en farfar. Vem är då detta? Jo det är någon i ditt liv för det första. Någon du känner väl och intimt. Du är en välbekant karaktär i gubbens liv. Ni är nära vänner, eller nej ni är t.o.m släkt. Ja det är ju din farfar. Ni bor praktiskt taget ihop. Ja det är min farfar med. Situationen är faktiskt sådan att vi inte har något annat val än leva ihop. Vi finner vår farfar vara otroligt destruktiv i sitt beteende och en plåga att leva med, allt som oftas. Även om vi är vana såklart. Oftast tänker vi inte på hur mycket han faktiskt influerar våra liv. Och när vi emellanåt upptäcker hur han försökt styra oss så känner vi oss manipulerade. Vi blir lätt upprörda på olika sätt. Spelar offer, eller spelar oförstådda, eller så försöker vi manipulera tillbaka. Men oftast låtsas vi inte om varandra. Så här är det inte med alla farfars barn och barnbarn. Vissa kommer bättre överens med honom än vi. Men vi är personer i farfars liv som insett hur hans värderingar och sätt att vara inte faller oss i smaken. Vi tycker inflytandet från farfar mest känns som ett gift. Något vi helst är utan. I all fall emotionellt och hälsomässigt. Det verkar som att farfar till mångt och mycket klarar sig rätt bra. Han har energi och är igång i alla fall. Men farfar är frustrerad över sin situation. Hans frustration gör att han styrs än mer av gamla ingrodda vanor. Vi ser hur ohållbar hans situation börjar vara och hela huset riskerar rasa. Vi har länge försökt berätta för honom hur han borde göra, hur han borde vara, hur viktigt det är att han förändrar sig nu! Men oftast låtsas vi som sagt inte om honom, han verkar inte lyssna ändå och vi klarar inte av att vara med honom mer än i korta stunder. Vår relation är helt allomfattande. Speciellt när vi börjar lyssna och ta in alla signaler som finns i vårt gemensamma hem. Vi ser vad den andra gjort när vi tittar oss omkring i huset. Vi hamnar i vägen för varandra på alla tänkbara sätt. Och kännbara sätt. Hans närvaro är aldrig särskilt långt borta. På grund av vår intima relation är vår kommunikation är till största del icke verbal. Med andra ord, våra humör, attityder och handlingar är lejonparten av hur vi kommunicerar med varandra. Här vill jag bryta in med ett märkligt citat av Oppenheimer, han som var med och uppfann Atombomben. “It is perfectly obvious that the whole world is going to hell. The only possible chance that it might not is that we do not attempt to prevent it from doing so.” Det var Alan Watts som citerade honom i en gammal föreläsning och hans poäng vill jag utveckla här. Citatet kan förstås genom att världen har sin egen vilja. Farfar i vårt fall. Det är en vilja med otroligt mycket vanor i maskineriet. Ryggmärgsbeteenden. Full av symptom sprungna ur gamla kompensatoriska rörelser. Beteenden som var av nödo för längesen som nu uttrycker sig genom begär som vill mättas. Behov, vill bli hörda och sedda. Farfar springer på. Han känner sig tvingad att ta ännu mer kontroll över situationen, vilken upplevs som totalt ohanterbar för honom. Logisk analys som mynnar ut i rätt och fel är han duktig på, det ligger honom för. Han tar gärna kontrollen och gör konstant små strategiska planer för hur han nu ska lösa ditten och datten. Försöker vi svara med att kontrollera farfar, eller skrika på honom, när han är redan är i sorts panik eller mani, gör vi det endast värre. Det är nu vi närmar oss den härliga paradoxen. Vi behöver få farfar att lugna sig. Det är tydligt. Han behöver ju lyssna. Vi behöver hitta ett tryggt och lugnt space för både vårt och farfars välbefinnande, men också för husfriden. Så vi kan fråga oss; hur kan vi maxa och effektivisera vår återhämtning!? Ja först och främst genom att släppa tanken och inställningen att vi ska maxa och effektivisera vår återhämtning. Paradoxalt nog är det först då vi faktiskt möjliggör för effektiv återhämtning. Genom att ge honom frihet och känslan av att han får faktiskt göra som han vill. Det enda sättet att få vår farfar att lyssna på oss är genom att lyssna på honom, på vår “meningsmotståndare”. Och tålamodet att orka göra det kommer från acceptansen av situationen. Kanske en insikt som börjar med vi förstår att vi sitter fast i samma hiss och kommer göra tills minst en utav oss mist sitt liv. Som jag skrev i en essä häromdagen (Gångstil och läkande) så är dans en lämplig metafor för livets gång. En dans som kräver att vi lyssnar till musiken, musiken som är allt vi behöver tajma i balans för att vara energieffektiva, mjuka, rörliga, spänstiga och vid god hälsa. Att hitta ett tryggt utrymme i ett gemensamt hem kräver att vi försöker dansa ihop. Musiken är det vi själva som skapar med våra väsen och oväsen som är våra liv. I dansen är det måhända farfar som för, det är hans pipa, vi följer. Vi lär känna och kan ana hans rörelsemönster. Vi börjar kunna hans melodier, tempon och rytmer. Vi följer med i perfekt tajming. Vi kan förvänta oss och möta hans järnvägsspår och ibland styra över loket av inflytandet till våra banor. Vi bollar och vi leker. På detta sättet kan båda två känna frihet i handlingsutrymme samtidigt. Men faktum kvarstår. Farfars destruktiva gamla visor sitter djupt. Det är hela sidor hos honom som förstorats, vuxit bortom alla proportioner. Han tar ut svängningarna ordentligt. Vi inser att farfar inte kommer kunna dansa särskilt länge till. Vi inser att det finns en sorg i detta. Vi börjar märka att ju bättre vi känner honom och ju mer närvarande vi är i hans sällskap ju renare känner vi hur hans egenheter slår an något i oss. Även de allra mest destruktiva beteendena ger en resonans. Vi börjar förstå att det vi känner härstammar i en gemensam historia. Ur gemensamma behov. När vi verkligen tillåter dessa behov få plats och få vår gemensamma, icke dömande uppmärksamhet händer det något. Vi lär oss att släppa taget. Vi accepterar. Sorgen är delad och sorgen blir en tröst. Det blir mindre spänt och vi båda mjukas upp. Vi börjar utgå från våra faktiska förutsättningar och grundläggande behov. Ännu en paradox lurar här. När vi blir fullständigt realistiska kring våra egna begränsningar, är då vi kan hitta vår allra största potential till att göra något ofattbart, något orealistiskt. Vad denna liknelse antyder är att arbetet med att kunna släppa farfars inflytande och makt i våra liv, i världen, kräver att vi själva lär känna honom intimt. Lär känna beröringspunkterna i oss, i våra tankar, kroppar och vanor. Att vi jobbar med de ställen där det slår an något i oss som vore det trauman, stora eller små. För det är vad de är. Vi är inte separerade från vår farfar, från vår kultur. Farfar kommer dö. Kanske när han känner att han gjort sitt. Levt klart. Det är en del av oss som dör och sorgearbetet är redan igång.
0 Comments
11/6/2022 0 Comments Gångstilar och läkande{När ni läser nedanstående text så kan ni beakta att gångstil kan vara en liknelse till livets gång/det levande och när jag pratar om kroppen så kan det bytas ut mot mänskligheten/människan.}
Vi har alla olika och unika gångstilar. En del sv-ankar, en del strudsar, en del hasar och en del höftar sig fram. När våra kroppar växer och utvecklas är det i en dans mellan miljö och arv. Miljön innefattar här allt vi upplever och gör med kroppen och sinnet. Jag skulle vilja utforska liknelsen mellan gångstil och dans lite djupare. Det finns några fundamentala faktorer som spelar in i all dans och faktiskt i allt levande. -Gravitation -Energieffektivitet (Negentropi) -Balans -Kroppsliga begränsningar (Vad har vi för kropp? Vart är vi svaga? vart är vi starka, uthålliga? etc.) -Tajming Dessa aspekter jobbar ihop och hittar de lösningarna som fungerar, d.v.s. som gör att vi inte ramlar ihop. Balansen jobbar med; gravitationen, den jobbar t.ex. med hur pigga/trötta musklerna är, jobbar med kroppens dimensioner och faktumet att kroppen vill generellt sett ödsla så lite energi som möjligt. Okej, så då kommer vi till dansen. När en kropp ska förflytta sig så gör den det i ett tempo. Något annat är otänkbart. Och när en kropp i tempo ska vara så energieffektiv som möjligt vill den utnyttja svängande rörelser. Utnyttja gravitationen. Hjulet är som bekant en fantastisk uppfinning som tar fasta på just detta. När något kan svänga/snurra kring en led med låg friktion kan både gravitationen och centrifugalkraften nyttjas och därmed bli mer energieffektivt helt enkelt. Tänk en vanlig gunga på en lekplats, den kräver egentligen bara att barnet flyttar tyngdpunkten vid precis rätt tillfälle. Från att man lutar sig baklänges (huvudet bak, armarna utsträckta) på nedåt/framåtvägen, det ökar hastigheten eftersom massan kommer längre ifrån gungställningens tyngdpunkt. När gungan sedan nått i sitt främre ytterläge och vänt nedåt igen, då låter vi vår egna tyngdpunkt hamna så långt ifrån gungans mitt igen, genom att luta oss framåt och sedan hålla oss framåtlutade på tillbakavägen. Det vi gör då är att utnyttja gungans självsvängning, även kallad resonans, ihop med gravitationskraften. Vi tillför relativt lite energi med våra muskler men vid rätt tillfälle och det får gungan att lyfta oss flera meter över marken. Värt att notera är också att ett barn lär sig hur den gungar effektivt utan minsta mentala analys. Här ser vi hur tajming, balans, resonans, gravitation och energieffektivitet hänger ihop harmoniskt i samverkan. På samma sätt har varje led i vår kropp en självsvängande frekvens. Sin resonans. Vi kan tänka på hur benet hänger i sin höftled likt en gunga från sin ställning. Men såklart har vår biologiska kropp otroligt många samverkande- och mycket mer komplexa leder än en gungställning. Men principerna är i grunden desamma. Vår kropp vill ha mjuka, rytmiska, gungande rörelser för att behålla balans, spara energi och för att inte slita på kroppen. Ja även fjädrande och studsande mekanismer utnyttjas. Så varför ser vi en sådan mångfald av gångstilar och varför är det så många som inte går särskilt effektivt? Det finns flera saker som krånglar till detta. 1. Vi har alla vuxit, våra dimensioner har ändrats under livets gång och likaså våra självsvängande frekvenser. 2. Vi är vanemänniskor. Vi etablerar vanor, vi skapar minnen och muskelminnen som blir en del av de kroppsliga begränsningar som balansen behöver jobba med. 3. Vi har en kultur där ideal och tankar kan komma att påverka vår organiska process på många olika sätt. (En aspekt som inte får plats att prata om i just denna text) Angående punkt 1 och 2. Det är här vi kan börja prata om symptom som kompensation. På grund av vår unika kropp och hur just den har vuxit, ihop med vad vi ägnade oss åt (lekar, sporter, stillasittande o.s.v.) vilka skador vi ev. kan ha haft etc. så har balansen hela tiden krävt kompensation. Eftersom allting sitter ihop så finns det ingen isolerad kompensation utan varje förändring för med sig förändringar i hela kroppen om än i olika grad. De uppstår samtidigt och av nödvändighet för kroppens överlevnad. Nya muskelminnen bildas utifrån den nya kompenserande rörelsen och reverbrerar framåt i tiden. Den nya utgångspunkten blir en redan kompenserad kropp och balansen, musklerna, skelettet och energieffektiviteten (tröttheten, latmasken) kommer snart kräva nya kompenserande rörelser. Det låter som att det finns risk för att kroppen, i sin lunk, steg för steg driver iväg från något enkelt och effektivt till något spretigt och komplext. Ja och dessa gångstilar har vi nog alla sett. Smärta och trötthet gör att vi märker att vi hamnat i en negativ spiral. Och grejen med smärtan är att den är som stranden som vågen kraschar över. Vågen som kan slå långt bort från sitt ursprung. Stranden som är medvetandets strand. Med andra ord, smärtans lokalisering behöver inte vara där grundproblemet sitter. Så, hur och när ska vi ingripa i kroppens egna evolution är frågan? Det är tydligt att processen till största del är undermedveten och väldigt komplex i sin kompensatoriska balansgång. Det gäller att inte dra på för stora växlar när vi börjar ana en kroppslig problematik. Vi kan vara ödmjuka inför att vår medvetna kunskap om vad som händer bakom ridån är väldigt liten. Och att anledningarna till vad som felar troligen är flerbottnade och av både mental, kroppslig, ärftlig och miljömässig karaktär. Det jag tror blir viktigt i ljuset av allt detta är att lita på att kroppen kommer hitta balansen och att vårt medvetna ingripande främst ska underlätta för kroppen att göra sin grej. Detta kräver att vi lyssnar. Lyssnar och känner vår egen frekvens, våra egna frekvenser. Märker när och var vi inte tajmar och försöker göra små justeringar för att hitta rytmen. Vi försöker stämma vårt instrument. I fallet med kroppen kommer det i verkligheten handla om att hjälpa kroppen orka balansera. Jag tror vi alla hört vikten av Core- och balansträning och jag hoppas att denna text kan motivera ytterligare till det. Men jag hoppas också jag kan motivera till att inte ha för bråttom i det kroppsliga förändringsarbetet. Att göra stora ingripanden i ett biologiskt system som bygger på komplex balans är sällan en bra idé. Även när du har vissa smärtor och upplever att något är snett så finns det en stor poäng i att inte kasta sig från ena sidan kanoten till den andra. Din gångstil (det levande) och din kropp (mänskligheten) är sidor av samma mynt. Ju bättre dessa sidor lyssnar på varandra desto mer friktionsfritt, ju mer flödande och dansande kommer din tillvaro bli. PS. Bland det bästa jag personligen tror vi kan göra är att röra på oss på lekfulla sätt. Sport, lek, och inte minst dansa. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |