11/6/2022 0 Comments Gångstilar och läkande{När ni läser nedanstående text så kan ni beakta att gångstil kan vara en liknelse till livets gång/det levande och när jag pratar om kroppen så kan det bytas ut mot mänskligheten/människan.}
Vi har alla olika och unika gångstilar. En del sv-ankar, en del strudsar, en del hasar och en del höftar sig fram. När våra kroppar växer och utvecklas är det i en dans mellan miljö och arv. Miljön innefattar här allt vi upplever och gör med kroppen och sinnet. Jag skulle vilja utforska liknelsen mellan gångstil och dans lite djupare. Det finns några fundamentala faktorer som spelar in i all dans och faktiskt i allt levande. -Gravitation -Energieffektivitet (Negentropi) -Balans -Kroppsliga begränsningar (Vad har vi för kropp? Vart är vi svaga? vart är vi starka, uthålliga? etc.) -Tajming Dessa aspekter jobbar ihop och hittar de lösningarna som fungerar, d.v.s. som gör att vi inte ramlar ihop. Balansen jobbar med; gravitationen, den jobbar t.ex. med hur pigga/trötta musklerna är, jobbar med kroppens dimensioner och faktumet att kroppen vill generellt sett ödsla så lite energi som möjligt. Okej, så då kommer vi till dansen. När en kropp ska förflytta sig så gör den det i ett tempo. Något annat är otänkbart. Och när en kropp i tempo ska vara så energieffektiv som möjligt vill den utnyttja svängande rörelser. Utnyttja gravitationen. Hjulet är som bekant en fantastisk uppfinning som tar fasta på just detta. När något kan svänga/snurra kring en led med låg friktion kan både gravitationen och centrifugalkraften nyttjas och därmed bli mer energieffektivt helt enkelt. Tänk en vanlig gunga på en lekplats, den kräver egentligen bara att barnet flyttar tyngdpunkten vid precis rätt tillfälle. Från att man lutar sig baklänges (huvudet bak, armarna utsträckta) på nedåt/framåtvägen, det ökar hastigheten eftersom massan kommer längre ifrån gungställningens tyngdpunkt. När gungan sedan nått i sitt främre ytterläge och vänt nedåt igen, då låter vi vår egna tyngdpunkt hamna så långt ifrån gungans mitt igen, genom att luta oss framåt och sedan hålla oss framåtlutade på tillbakavägen. Det vi gör då är att utnyttja gungans självsvängning, även kallad resonans, ihop med gravitationskraften. Vi tillför relativt lite energi med våra muskler men vid rätt tillfälle och det får gungan att lyfta oss flera meter över marken. Värt att notera är också att ett barn lär sig hur den gungar effektivt utan minsta mentala analys. Här ser vi hur tajming, balans, resonans, gravitation och energieffektivitet hänger ihop harmoniskt i samverkan. På samma sätt har varje led i vår kropp en självsvängande frekvens. Sin resonans. Vi kan tänka på hur benet hänger i sin höftled likt en gunga från sin ställning. Men såklart har vår biologiska kropp otroligt många samverkande- och mycket mer komplexa leder än en gungställning. Men principerna är i grunden desamma. Vår kropp vill ha mjuka, rytmiska, gungande rörelser för att behålla balans, spara energi och för att inte slita på kroppen. Ja även fjädrande och studsande mekanismer utnyttjas. Så varför ser vi en sådan mångfald av gångstilar och varför är det så många som inte går särskilt effektivt? Det finns flera saker som krånglar till detta. 1. Vi har alla vuxit, våra dimensioner har ändrats under livets gång och likaså våra självsvängande frekvenser. 2. Vi är vanemänniskor. Vi etablerar vanor, vi skapar minnen och muskelminnen som blir en del av de kroppsliga begränsningar som balansen behöver jobba med. 3. Vi har en kultur där ideal och tankar kan komma att påverka vår organiska process på många olika sätt. (En aspekt som inte får plats att prata om i just denna text) Angående punkt 1 och 2. Det är här vi kan börja prata om symptom som kompensation. På grund av vår unika kropp och hur just den har vuxit, ihop med vad vi ägnade oss åt (lekar, sporter, stillasittande o.s.v.) vilka skador vi ev. kan ha haft etc. så har balansen hela tiden krävt kompensation. Eftersom allting sitter ihop så finns det ingen isolerad kompensation utan varje förändring för med sig förändringar i hela kroppen om än i olika grad. De uppstår samtidigt och av nödvändighet för kroppens överlevnad. Nya muskelminnen bildas utifrån den nya kompenserande rörelsen och reverbrerar framåt i tiden. Den nya utgångspunkten blir en redan kompenserad kropp och balansen, musklerna, skelettet och energieffektiviteten (tröttheten, latmasken) kommer snart kräva nya kompenserande rörelser. Det låter som att det finns risk för att kroppen, i sin lunk, steg för steg driver iväg från något enkelt och effektivt till något spretigt och komplext. Ja och dessa gångstilar har vi nog alla sett. Smärta och trötthet gör att vi märker att vi hamnat i en negativ spiral. Och grejen med smärtan är att den är som stranden som vågen kraschar över. Vågen som kan slå långt bort från sitt ursprung. Stranden som är medvetandets strand. Med andra ord, smärtans lokalisering behöver inte vara där grundproblemet sitter. Så, hur och när ska vi ingripa i kroppens egna evolution är frågan? Det är tydligt att processen till största del är undermedveten och väldigt komplex i sin kompensatoriska balansgång. Det gäller att inte dra på för stora växlar när vi börjar ana en kroppslig problematik. Vi kan vara ödmjuka inför att vår medvetna kunskap om vad som händer bakom ridån är väldigt liten. Och att anledningarna till vad som felar troligen är flerbottnade och av både mental, kroppslig, ärftlig och miljömässig karaktär. Det jag tror blir viktigt i ljuset av allt detta är att lita på att kroppen kommer hitta balansen och att vårt medvetna ingripande främst ska underlätta för kroppen att göra sin grej. Detta kräver att vi lyssnar. Lyssnar och känner vår egen frekvens, våra egna frekvenser. Märker när och var vi inte tajmar och försöker göra små justeringar för att hitta rytmen. Vi försöker stämma vårt instrument. I fallet med kroppen kommer det i verkligheten handla om att hjälpa kroppen orka balansera. Jag tror vi alla hört vikten av Core- och balansträning och jag hoppas att denna text kan motivera ytterligare till det. Men jag hoppas också jag kan motivera till att inte ha för bråttom i det kroppsliga förändringsarbetet. Att göra stora ingripanden i ett biologiskt system som bygger på komplex balans är sällan en bra idé. Även när du har vissa smärtor och upplever att något är snett så finns det en stor poäng i att inte kasta sig från ena sidan kanoten till den andra. Din gångstil (det levande) och din kropp (mänskligheten) är sidor av samma mynt. Ju bättre dessa sidor lyssnar på varandra desto mer friktionsfritt, ju mer flödande och dansande kommer din tillvaro bli. PS. Bland det bästa jag personligen tror vi kan göra är att röra på oss på lekfulla sätt. Sport, lek, och inte minst dansa.
0 Comments
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |