Om vi finner det hjälpsamt att likna vår civilisation vid en levande organisation. En orkestrering av kultur, teknik, mening, intentioner, energi, och resurser, så är steget inte långt till att ge denna levande organism ett subjekt. För det är någonstans en sorts organism med agens och intelligens, precis som alla organismer.
Så detta subjekt är en individ med en karaktär. En individ med en lång historia, med minne, med trauman, med sina säregenheter, sina gamla vanor i humör, inställning och sitt allmänna sätt att vara och uttrycka sig. En karaktär med sin unika hälsa och sin integritet. Med sitt ego och sina drömmar, vanföreställningar, rädslor. Det är en karaktär som har sina olika taktiker i hur den spelar spelet. Spelet vars regler hen hittar på under spelets gång. Jag vill nu att vi föreställer oss denna karaktär snäppet mer specifikt. Även om det är en mycket komplex och ambiguös karaktär vi har å göra med, så tänker vi oss hen som en gammal man. Vi kan tänka oss en farfar. Vem är då detta? Jo det är någon i ditt liv för det första. Någon du känner väl och intimt. Du är en välbekant karaktär i gubbens liv. Ni är nära vänner, eller nej ni är t.o.m släkt. Ja det är ju din farfar. Ni bor praktiskt taget ihop. Ja det är min farfar med. Situationen är faktiskt sådan att vi inte har något annat val än leva ihop. Vi finner vår farfar vara otroligt destruktiv i sitt beteende och en plåga att leva med, allt som oftas. Även om vi är vana såklart. Oftast tänker vi inte på hur mycket han faktiskt influerar våra liv. Och när vi emellanåt upptäcker hur han försökt styra oss så känner vi oss manipulerade. Vi blir lätt upprörda på olika sätt. Spelar offer, eller spelar oförstådda, eller så försöker vi manipulera tillbaka. Men oftast låtsas vi inte om varandra. Så här är det inte med alla farfars barn och barnbarn. Vissa kommer bättre överens med honom än vi. Men vi är personer i farfars liv som insett hur hans värderingar och sätt att vara inte faller oss i smaken. Vi tycker inflytandet från farfar mest känns som ett gift. Något vi helst är utan. I all fall emotionellt och hälsomässigt. Det verkar som att farfar till mångt och mycket klarar sig rätt bra. Han har energi och är igång i alla fall. Men farfar är frustrerad över sin situation. Hans frustration gör att han styrs än mer av gamla ingrodda vanor. Vi ser hur ohållbar hans situation börjar vara och hela huset riskerar rasa. Vi har länge försökt berätta för honom hur han borde göra, hur han borde vara, hur viktigt det är att han förändrar sig nu! Men oftast låtsas vi som sagt inte om honom, han verkar inte lyssna ändå och vi klarar inte av att vara med honom mer än i korta stunder. Vår relation är helt allomfattande. Speciellt när vi börjar lyssna och ta in alla signaler som finns i vårt gemensamma hem. Vi ser vad den andra gjort när vi tittar oss omkring i huset. Vi hamnar i vägen för varandra på alla tänkbara sätt. Och kännbara sätt. Hans närvaro är aldrig särskilt långt borta. På grund av vår intima relation är vår kommunikation är till största del icke verbal. Med andra ord, våra humör, attityder och handlingar är lejonparten av hur vi kommunicerar med varandra. Här vill jag bryta in med ett märkligt citat av Oppenheimer, han som var med och uppfann Atombomben. “It is perfectly obvious that the whole world is going to hell. The only possible chance that it might not is that we do not attempt to prevent it from doing so.” Det var Alan Watts som citerade honom i en gammal föreläsning och hans poäng vill jag utveckla här. Citatet kan förstås genom att världen har sin egen vilja. Farfar i vårt fall. Det är en vilja med otroligt mycket vanor i maskineriet. Ryggmärgsbeteenden. Full av symptom sprungna ur gamla kompensatoriska rörelser. Beteenden som var av nödo för längesen som nu uttrycker sig genom begär som vill mättas. Behov, vill bli hörda och sedda. Farfar springer på. Han känner sig tvingad att ta ännu mer kontroll över situationen, vilken upplevs som totalt ohanterbar för honom. Logisk analys som mynnar ut i rätt och fel är han duktig på, det ligger honom för. Han tar gärna kontrollen och gör konstant små strategiska planer för hur han nu ska lösa ditten och datten. Försöker vi svara med att kontrollera farfar, eller skrika på honom, när han är redan är i sorts panik eller mani, gör vi det endast värre. Det är nu vi närmar oss den härliga paradoxen. Vi behöver få farfar att lugna sig. Det är tydligt. Han behöver ju lyssna. Vi behöver hitta ett tryggt och lugnt space för både vårt och farfars välbefinnande, men också för husfriden. Så vi kan fråga oss; hur kan vi maxa och effektivisera vår återhämtning!? Ja först och främst genom att släppa tanken och inställningen att vi ska maxa och effektivisera vår återhämtning. Paradoxalt nog är det först då vi faktiskt möjliggör för effektiv återhämtning. Genom att ge honom frihet och känslan av att han får faktiskt göra som han vill. Det enda sättet att få vår farfar att lyssna på oss är genom att lyssna på honom, på vår “meningsmotståndare”. Och tålamodet att orka göra det kommer från acceptansen av situationen. Kanske en insikt som börjar med vi förstår att vi sitter fast i samma hiss och kommer göra tills minst en utav oss mist sitt liv. Som jag skrev i en essä häromdagen (Gångstil och läkande) så är dans en lämplig metafor för livets gång. En dans som kräver att vi lyssnar till musiken, musiken som är allt vi behöver tajma i balans för att vara energieffektiva, mjuka, rörliga, spänstiga och vid god hälsa. Att hitta ett tryggt utrymme i ett gemensamt hem kräver att vi försöker dansa ihop. Musiken är det vi själva som skapar med våra väsen och oväsen som är våra liv. I dansen är det måhända farfar som för, det är hans pipa, vi följer. Vi lär känna och kan ana hans rörelsemönster. Vi börjar kunna hans melodier, tempon och rytmer. Vi följer med i perfekt tajming. Vi kan förvänta oss och möta hans järnvägsspår och ibland styra över loket av inflytandet till våra banor. Vi bollar och vi leker. På detta sättet kan båda två känna frihet i handlingsutrymme samtidigt. Men faktum kvarstår. Farfars destruktiva gamla visor sitter djupt. Det är hela sidor hos honom som förstorats, vuxit bortom alla proportioner. Han tar ut svängningarna ordentligt. Vi inser att farfar inte kommer kunna dansa särskilt länge till. Vi inser att det finns en sorg i detta. Vi börjar märka att ju bättre vi känner honom och ju mer närvarande vi är i hans sällskap ju renare känner vi hur hans egenheter slår an något i oss. Även de allra mest destruktiva beteendena ger en resonans. Vi börjar förstå att det vi känner härstammar i en gemensam historia. Ur gemensamma behov. När vi verkligen tillåter dessa behov få plats och få vår gemensamma, icke dömande uppmärksamhet händer det något. Vi lär oss att släppa taget. Vi accepterar. Sorgen är delad och sorgen blir en tröst. Det blir mindre spänt och vi båda mjukas upp. Vi börjar utgå från våra faktiska förutsättningar och grundläggande behov. Ännu en paradox lurar här. När vi blir fullständigt realistiska kring våra egna begränsningar, är då vi kan hitta vår allra största potential till att göra något ofattbart, något orealistiskt. Vad denna liknelse antyder är att arbetet med att kunna släppa farfars inflytande och makt i våra liv, i världen, kräver att vi själva lär känna honom intimt. Lär känna beröringspunkterna i oss, i våra tankar, kroppar och vanor. Att vi jobbar med de ställen där det slår an något i oss som vore det trauman, stora eller små. För det är vad de är. Vi är inte separerade från vår farfar, från vår kultur. Farfar kommer dö. Kanske när han känner att han gjort sitt. Levt klart. Det är en del av oss som dör och sorgearbetet är redan igång.
0 Comments
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |