Efter att ha sett och gillat “Gina Dirawi lever och dör” växte en iver att formulera något som jag saknade.
När jag började skriva märkte jag snart vad det rörde sig om. En pusselbit i det existentiella och andliga sökandet som saknas till stor del i serien. Det handlar om kulturens styrande filter i våran utblick. Kulturens prägling och dess närvaro i våra inre liv. Kanske är det föga förvånande att om det är något som inte adresseras, i en annars mycket bred och transparent serie i en mainstream tv-kanal, så är det bakomliggande kulturella antaganden. Antaganden som färgar allt. Antaganden om vad som är möjligt, viktigt och hur människan och världen fungerar. Gina berättar att hon har känt en dödslängtan och säger att det handlar om att vilja födas in i en ny kontext, en ny värld. Den värld hon vill slippa ifrån, var finns den? Vad består den av? Världen, när vi vuxit upp i en civilisation som vår är ett kollektivt projekt, ett upprättande av projektioner och speglingar människor emellan. Berättelser och minnen av berättelser. Att människan skulle vara en ond varelse t.ex. Det är sådana perspektiv och sagor som kulturen berättar. Det är inga sanningar. Så det är kanske delvis en kulturell berättelse hon vill dö ifrån. Vi lever i en berättelse om människan där godhet är något som måste vinnas. Att allt som är bra, på något sätt måste förtjänas. En berättelse där kontroll och analys är de främsta redskapen för framgång och även hälsa. En berättelse där människan inte är god av naturen. Om en hyser en sådan idé, undermedvetet och/eller medvetet, hur spelar det in när en letar efter det snälla och empatiska i andra och i sig själv? Det borde ju drastiskt minska ens motivation att leta över huvud taget. Varför leta efter något som man knappt tror finns? Och om det inte finns i människan, då behöver vi hela tiden leta på nya ställen och uppfinna det själva, med tankar, idéer och koncept. Vi behöver undersöka om vi har dessa begränsande övertygelser i oss själva. Vi behöver ge dem uppmärksamhet och förståelse. Följa dess rötter och se vart de får sin näring. Utöver ens klassiskt psykologiska bakgrund så vill jag understryka kulturens bakomliggande mytologiska berättelse om människan och dess konstanta inflytande på våra psyken. Filosofen Charles Eisenstein och hans "Story of separation" fångar denna kulturella värld väl och är mycket läsvärt på temat. Det är lätt att förbise civilisationens kulturella filter över våra ögon, precis som fisken inte ser vattnet. Det går tillbaka tusentals år, mer i vissa människors arv än i andra. Dess kraft är stark och påverkar alla oavsett bakgrund. En civilisations berättelse är så influerande att det blir svårt att avgöra vad som är mänsklig "natur" kontra mänsklig kultur. Missar en att medvetandegöra kulturens inflytande i ens egen värld blir det otroligt svårt att bygga något nytt som känns rent, något som klingar harmoniskt ihop med andra existentiella insikter, andliga upplevelser och/eller idéer om hur en vill leva. Jag vill inte att detta ska misstolkas som någon form av kritik till serien. Jag skriver detta för att komplettera en otrolig resa bland viktiga perspektiv, känslor, tankar och upplevelser. För att fördjupa och förtydliga insikter och idéer vi vill ska växa och frodas behövs trädgårdsarbete på djupet. Det innebär att få syn på vår civilisations mytologi och dess rötter. Förstora dem med uppmärksamheten för att dess kännbara kraft sedan kan avta. Det är ett avlärande som behövs. En omprogrammering som så vill. Utan att medvetandegöra våra grundantaganden kring världen, som till mångt och mycket kommer från kulturens selektiva val av vetenskap och historia, så kommer försöken att hitta till en ny värld bromsas och fläckas av det gamla. Jag tror vi förstår detta på ett personligt psykologiskt plan när det gäller vår uppväxt och hur den formar vår inställning till världen. Men vi tenderar att underskatta präglingen kulturens större idéströmningar och världsbild också sätter i oss. Varför inte börja med synen på människan. Mänsklighetens kollektiva självbild. Vad har vi verkligen för drivkrafter vi får från naturen? Hur rigid och oföränderlig är människan? Naturen? Hur skiljer de sig från berättelser och föreställningar om människan som vi får och fått från kulturen under vår uppväxt här kring det andra millennieskiftet. I en tid där mängder av nya och gamla insikter om verkligheten föds och korsas, stöts och nöts, blir det avgörande att förstå att bagaget av kunskapen vi fått, från föräldrar, fröknar, lärare och kulturen i stort, inte nödvändigtvis varken är rimlig eller sammanhängande. Ta bara som exempel, att vi från naturvetenskapen fick en uppfattning att den överlägset mest drivande faktorn i naturen skulle vara konkurrensen. Tävling och konkurrens är en drivande faktor absolut. Men bara en av flera. Det har visat sig att naturen är relationsbaserad och där win-win-win-lösningar mellan arter är normen. Arterna tjänar på att hitta sina unika roller och därmed unika gåvor. Visst är konkurrens något som är med och formar arter till sina nischer, men det finns också en belöningen av att hitta en fungerande roll i systemet, en drivkraft för systemets helhet och hälsa gynnar även arterna. Drivkrafter som får arter att hjälpa varandra utan vinning för särskilda gener utan för livet i allmänhet. Otaliga insikter från ekologi och biologi under 1900- och 2000-talet vittnar om hur samspel är lika drivande som konkurrens, om det ens går att tydligt skilja på dem. Det handlar till stor del om vilket perspektiv vi ser det ifrån. Ur livets större perspektiv kan man lika gärna se det som att organismerna ger av sig själva till varandra för att det gynnar helheten och därmed även delarna. Livet på jorden är en stor gåvoekonomi. En lek där samarbete och konkurrens är lika viktiga element. Om en vill se det så. Vi har speglat oss och sett oss själva i naturen, rättfärdigat vårt sätt att leva, genom att lyfta de sätt naturen liknar vår civilisations ekonomi. Med girighet, konkurrens etc. Men även i vår förståelse av individuella arter har vi sett ett skifte. T.ex. trodde vi först gorillorna var livsfarliga bestar och när vi trodde det så var de också det. Vi hade gevären med oss när vi studerade dem. Men när öppensinnade forskare närmade sig gorillorna försiktigt och fredligt, då var det andra gorillor vi såg. Det går från enkelt till komplext. Från att naturen är relativt fast till oändligt mycket mer plastisk och relativ. Exempel likt dessa finns det hur många som helst av och överallt i kunskapsbyggandet hos vår västerländska kultur under de senaste århundraden. Men insikterna de vittnar om har varit långsamma att förvandlas till nya berättelser i skolor och i kunskapsbyggandet i allmänhet. Inte minst den kunskap som skulle ligga till grund för en ny självbild för mänskligheten i stort. Så som vi har trott om oss själva och naturen är så vi har behandlat oss och henne. Vetenskap ger ingen tydlig och enkel bild av människan, naturen eller hur de hör samman. Vår relation till vetenskap behöver även den hitta en ny och mogen fas. Vi behöver ge uppmärksamhet till hur vi medvetet skapar en berättelse om människan och världen. Där vi låter våra antaganden vara öppna för förändring, där våra känslor och upplevelser i världen är utgångspunkter för ett utforskande och pusslande. Där kultur och vetenskap inte ges mer inflytande än vad som är rimligt. Vetenskap är fantastiskt informerande för oss. Men vetenskaplig fakta är inte viktigARE än vår egna erfarenhetsbaserade uppfattning om världen. All kunskap om världen har flödat genom människors subjektiva världar på olika sätt. All vetenskap och all historia är kulturell och subjektiv i sin härkomst. Våra egna subjektiva erfarenheter är av största betydelse för oss, oändligt relevanta. Glöm aldrig det. Att skapa en öppen och ny berättelse om människan är ett individuellt samt kollektivt projekt för mänskligheten. Det är inte främst ett vetenskapligt projekt. Vi kan inte överlåta det till institutioner, politiker eller experter. Det behöver ske hos folket. Hos var och en men även tillsammans i grupper. Det är dags att bli medvetna om våra kulturella linser så att vi till slut försiktigt kan plocka ur dem. Där och då kan vi börja ett mer fritt utforskande och byggande av en kultur som harmoniserar med oss och vår omgivning. Det "arbetet" jag pratar om här är en del av ens självförverkligande och ens andliga arbete om så vill. Det behövs för att alla våra delar ska klinga i en harmoniserande helhet i sången som är livet. Klicka här när du vill redigera.
2 Comments
|
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |