Jag har nyligen läst “Att läka själen i hjärnans tidsålder” igen och denna gången kände jag vissa insikter föll på plats.
Denna text är mitt försök att på ett ärligt sätt integrera de insikterna jag fann mest relevanta med min subjektiva erfarenhet av livet och min mentala karta bestående av allehanda information från allt jag tänkt, läst, sett, känt och föreställt mig genom åren. I boken målar Elio upp två vitt skilda sätt att se på en människas hälsa. Från ett medicinskt perspektiv och från det terapeutiska. Han beskriver hur de vilar på två skilda utgångspunkter i sin relation till människan. Analytiskt eller syntetiskt. Men det är inte syntetiskt i bemärkelsen att det skulle vara konstgjort, nej det handlar om syntetiskt som i att se hur saker hänger ihop. Dessa perspektiv finns inte bara inom akademin, sjukvården eller psykiatrin. Nej det är alltså två olika glasögon vi interagerar med världen genom och vi kan inte ha på oss båda samtidigt. Analytiska, när vågen har störtat. Vi har det; Analytiska, reduktionistiskt mätbara perspektivet å ena sidan. Det är detta perspektiv som idag dominerar inom sjukvård och skola t.ex. Och så har vi det; Relativistiska, relationella, systemiska, helhetsinkorporerande och levande perspektivet. Det levande perspektivet är det Elio menar att klassisk psykoterapi vilar på. Det analytiska perspektivet kategoriserar, tar isär, väger och mäter. Med hjälp av matematisk logik, tankeexperiment och riktiga experiment ger det oss otroligt mycket värdefull kunskap om världen. När det analytiska tänkandet skapar en bild är det genom orsak och verkan utifrån de mätbara och observerbara tingen. Så ingen helhetssyn. Det analytiska perspektivet kan inte hitta eller se mening bara orsak och verkan. En parentes från fysiken Från kvantfysiken kan vi få ett talande exempel på hur de analytiska glasögonen ger en bild, medans syntetiska/levande glasögon ger en helt annan. Vid experiment där elektroners positioner och beteenden ska observeras visar det sig att det är själva mätandet (användandet av de analytiska glasögonen) som gör att elektronen uppvisar ett partikel-beteende. Medans om man ser på mätresultaten över en längre tidsrymd uppvisar elektronernas mönster våglika beteenden. Något händer när vi går från nuet till dåtid. "För att visa att en elektron är en partikel måste fysikern mäta den, vilket reducerar eller "störtar" sannolikhetsvågen av dess möjliga positioner (elektronmolnet) till en enda punkt på en fotoplåt. … allt som ägt rum är partiklar. All framtid är vågor, den framskridande tiden smälter ner vågorna till partiklar i ögonblicket "nu". Elio Frattaroli Alla typer av observationer och mätningar sker givetvis efter nuet, alltså i dåtid. Det kallas att våg-funktionen kollapsar in i dåtiden och där kan vi mäta och observera dess beteenden men vi måste inse att det är en begränsad och aldrig en fullständigt sann bild av dess “natur” som vi fångar. Däremot när vi kombinerar det analytiska och syntetiska tänkandet kring elektroner kan vi se hur de beter sig likt vågor och vi kan utveckla teorier och experiment som kan testas och därmed bekräfta våg-beteendet. Detta har gjorts och kvantfysikens svårbegripliga natur har blivit ett så kallat faktum. Niels Bohr som var en av de ledande kvantfysikerna när det begav sig, begrundade denna problematik kring observation och mätbarhet och formulerade sin komplementaritetsprincip. Något Elio Frattaroli går in på i boken och som jag återkommer till senare i texten. Det levande perspektivet Det andra perspektivet, det “levande”, rör sig på nivån av helheter och unikheter. Det är också det perspektivet som ligger till grund för så kallat systemtänkande. Tänk dig en känsla. Den kan inte kan brytas ner och förstås utifrån dess delar. En uppmärksamhet på helheten behövs för att tolka och förstå en känsla. Det levande perspektivet är uppmärksam på ny och unik information. Varje intryck är en unik helhet som bara upplevs en enda gång. Jonna Bornemark har skrivit briljant om dessa två olika sätt att relatera till information i sin bok “Det omätbaras renässans”. Hon benämner detta seendet som Intellectus, ett begrepp lånat från filosofen Cusanus. Ett lästips för den som vill djupdyka kring dessa olika typer av seenden. Det levande perspektivet är det som ser berättelser och relationer i sammanhang. När vi t.ex upplever ett musikstycke som bestående av berättande melodier och vackra harmonier så har vi släppt fram det levande/syntetiska perspektivet inom oss. Så att vi kan släppa in det levande som finns i musiken. Är det vi med vårt levande intellekt som hittar på och tolkar in berättelser i musiken? eller är vi öppna för berättelser som finns i musiken oavsett oss? Det är en bra fråga. Får vi en tanke som undrar om "den där melodin redan är tagen", då är det det analytiska perspektivet som glidit in som ett par linser på våra linser. Frattaroli skriver: I biologin finns till exempel ingen möjlighet att observera en levande organism ur ett strängt analytiskt perspektiv, det vill säga att bestämma de mekanistiska kemiska och elektriska detaljerna i dess biologiska processer under kontrollerade laboratorieförhållanden, utan att ta död på organismen. … Helhetselementet som överhuvud taget gjorde organismen till någonting biologiskt, livet, skulle ha avlägsnats. För att iaktta en mänsklig upplevelse analytiskt (det vill säga utifrån dess bakomliggande neurologiska processer eller statistiska beteendemönster) måste psykiatern bortse från det helhetselement, medvetandet, som över huvud taget gjorde upplevelsen till en unik mänsklig erfarenhet. Elio förklarar utförligt hur det analytiska perspektivet alltid kommer vara underlägset det syntetiska/levande just i fråga om att förstå levande ting. Inte minst då människan. Eftersom levande ting bygger på helhetsaspekter som framträder ur och/eller dikterar delarna, så kan aldrig ett analytiskt perspektiv som i sin natur letar efter de mer mätbara delarna, vara mer än en duktig informatör till det levande perspektivet. Att ha denna relation till det analytiska perspektivet är otroligt viktigt. Det påminner om vår relation till teknik och att handlar om hur vi använder den. Det analytiska tänkandet är ett verktyg vi föds med och så länge det är i vår helhet-persons tjänst är hela situationen win-win-win. Elio Frataroli beskriver utförligt i boken hur dessa två olika angreppssätt renderar olika synsätt på psykisk hälsa. Således mynnar det ut i skilda sätt att behandla och läka. I verkligheten är inte psykiatrin och dess utövare svart-vitt uppdelade mellan dessa perspektiv, men genom att urskilja perspektiven och se utifrån dess skilda logiker får vi en bra lägesbild över vår kulturs relation till psykisk hälsa. Balans, det lutar åt det analytiska Från det analytiska och mätbara perspektivet är det lätt att se på psykisk hälsa som en fråga om en neuro-kemisk balans. Det kan vara givande att beskriva de olika sätt att se på balans som dessa perspektiv ger. Balans ur det analytiska perspektivet är en klassisk gungbräda-balans. Samma mätbara mängd på båda sidor om likamedtecknet eller tyngdpunkten ger perfekt balans. Jag tror de flesta tycker det låter rimligt att sträva efter ett balanserat psyke. Att psykisk ohälsa är ett uttryck för en inre obalans är allmänt gods. Så om balansen hos signalsubstanser och hormoner avgör hur bra vi mår så tordes balanseringen av dessa vara ett primärt mål för psykiatrin? Ångest kan försvinna på några timmar genom att ta ett piller. Medicin funkar. Det kan åstadkomma en bra balans om den föreskrivs i rätt dos. Och det finns otroligt mycket vetenskap och praktiskt utövande som har vässat verktygen i den allmänna läkarkårens verktygslåda så att den kan skriva ut rätt sorts medicin, i rätt mängd, för rätt obalans. Det är viktigt att poängtera att jag tycker detta är bra vetenskap och framsteg som ökar förståelsen för människans biologi samt har hjälpt miljontals människor att må bättre. I den farmakologiska behandlingen av vissa psykiska problem åstadkommer man balans genom att minska på mängden utsvävande rörelser i det levande psyket. Sitt ner i båten, eller något i den stilen. I en depression har personen kanske ett underskott av dopamin eller serotonin och man kan helt enkelt balansera upp detta genom substanser utifrån. En mer manisk form av psykisk ohälsa kan behandlas med en substans som minskar på kroppens egna produktion eller hindrar upptaget etc. Detta räddar människor från allvarligt skadliga beteenden och fruktansvärda upplevelser dagligen. Den ljumma bassängen Elio kallar i boken denna typ av balans för “simbassängen”. Han gör liknelsen med hur vi inom motionssimning hittar och följer etablerade vanor som håller oss i vår fil, håller ett säkert avstånd till andra och minskar riskerna för interaktion. “Enligt simbassängsfilosofin är meningen med livet att hålla sig flytande, fungera smidigt och bibehålla status quo. Att stöta sig med andra skall undvikas så långt det går. Med andra ord: det är dåligt att falla.” Vi minskar risken för konflikt och konfrontation. Konflikt inom oss själva är ofta det som ger upphov till lidande. Dessa signalerna av lidande, de som kallas för symptom, är alltså de vi försöker bli kvitt. De vi vill ha bort. Det som blir tydligt i denna syn på balans är att den är kortsiktig. Både i obalansen den korrigerar och i bilden den baserar psyket på. Som om man pausat i filmen som är patientens liv och tar informationen från stillbilden. En kraschad våg av händelseförlopp till partiklar. Det vi också ser här är att vi inte lägger stor vikt vid att symptom håller på en berättelse. Orsaken,till ångesten blir irrelevant. Som jag redan sagt, så arbetar i verkligheten inga psykologer eller terapeuter endast från det ena eller det andra perspektivet. Men de kan luta åt ena hållet och låta ena perspektivet sitta i framsätet vid viktiga tillfällen. “Slutet ligger i början” som Elio skriver. Alltså ens utgångspunkt präglar onekligen resultatet. Bemöter vi en människa, först och främst med utgångspunkten att vi vill minska lidandet (symtomen) och hitta en balans (simbassängen) så snabbt som möjligt, då kommer vi troligen luta åt det analytiska tänkandet eftersom det har medlen för ändamålet. Baksidorna med att luta för mycket åt det analytiska/medicinska perspektivet framträder tydligast när vi tar en vidare blick på hälsa, inte minst tidsmässigt. Förhoppningsvis blir det tydligt om vi utforskar det levande perspektivets syn på balans. Den levande balansen. Det syntetiska och levande perspektivet har en syn på balans som bäst liknas med hur livet skapar balans. Livet på jorden är ett självorganiserat, dynamiskt och inkännande system. Sättet ett ekosystem skapar balans är genom att faktiskt tillåta för obalanser att ske inom det. Där vissa arter kan överkonsumera eller överpopularisera i perioder men då kommer systemet reagera på olika sätt. Sjukdomar och olika reaktioner i näringskedjor. Vatten kommer relativt oregelbundet, rinner långsamt, forsar, står still, fryser fast, smälter etc. Större tillgång på sork ger större kullar med rävar. Men efter några år är det för många rävar och för lite mat. Sjukdom och svält kommer som brev på posten. Kontroll är inte ett koncept som finns i naturen. Balansen sker likt en pendel eller dans som kompenserar och har sina olika cykler. Det svänger. Allt är någonstans i en svängning eller vändpunkt. Aldrig vid något givet tillfälle kan du ta en stillbild av ett ekosystem och se att de det är i en perfekt balans. Precis som att du inte kan ta en stillbild av en dansare och se att den dansar balanserat vackert ihop med musiken. Det kräver ett skeende och det kräver ett syntetiskt perspektiv för att ta in en sådan balans. Balans är rörelse, inte statiskt. Vi har årstider, nederbörd, vind och väder som är givna men inkonsekventa medspelare i balansen. Det blandar korta med långa cykler och systemet har viktiga poänger med att låta vissa delar bli helt i obalans innan något sker som förändrar situationen igen. Det är en balans som är inkännande i alla riktningar. Det är också en balans som kräver att systemet och dess organismer är öppna för nya skapelser, kreativitet och nya sätt att svänga. Det är en balans som har tillgång till systemets intelligens eller om så vill, besitter en egen intelligens. Den har tillgång till naturens minnen och erfarenheter. Så som i naturen så ock i oss Det är denna levande balans som bor i vår inre miljö. Som vi har tillgång till. Vår inre miljö är en ekologi. Det är en miljö, det är ett klimat, med väder, jordar, vätskor, energier och levande varelser. Om detta känns som ett nytt sätt att se på ditt psyke, stanna gärna upp och känn på det. För det innebär att vårt psyke är fantastiskt resilient och anpassningsbart. Vi inser ofta inte hur resilient det faktiskt är. Naturen kommer skapa sin hälsa, sin balans om den inte förorenas, flöden stoppas eller om näringskedjor inte rubbas för intensivt. Likaså är det med våra psyken. Om vi får rätt förutsättningar så skapas givetvis ett hälsosamt inre liv hos oss. Det är samma natur som gör detta i oss och utanför oss. Allt är ett uttryck för balansen Ångest ses ur detta perspektiv inte som en obalans över huvud taget. Nej snarare är det ett uttryck för själva balansen. Ångesten signalerar att någonting vill förändras i människan. Att något som lever utanför ens vakna medvetande knackar på och vill komma in. “I den psykoterapeutiska modellen uppfattas symptom å andra sidan som nödvändiga chocker som leder till insikt, viktiga prövningar i ett smärtsamt men fruktbart sökande efter självförverkligande, som börjar med vårt första “nej” och sedan fortsätter genom ett helt liv av personlighetsutveckling” Det som hålls undermedvetet gör det för att det är den bästa lösningen helheten av ens person lyckats åstadkomma hittills. Som en del av den levande balansen. Men när undermedvetna konflikter börjar bli ohållbara, på grund av att någon yttre omständighet i livet ändrat ens tyngdpunkt, då kan det bli nödvändigt för en dold aspekt hos en själv att komma till medvetandets ljus och bli sedd och hörd. En uppdämd flod behöver få flöda. Friktionen som bromsarna och fördämningarna skapar, är själva upplevelsen av den namnlösa oron som ångest kan vara. Att den är namnlös och omöjlig att tydligt härleda är en logisk konsekvens av situationens natur. En sida av oss vill bromsa och hålla tillbaka insikten som trycker på medvetandets vägg. “... Sjukdom beror på en disharmoni mellan motstridiga humör och element och symptomen ses som organismens egna försök att etablera en ny harmoni” Respektera symptomet, skriver Elio. Något han lärt sig av sin mentor Bruno Bettelheim. “Bettelheim brukade hävda att symptom är anpassningsmässiga, kreativa bedrifter, den bästa lösningen patienten hittills lyckats finna på sina annars ohanterliga problem” “Från Hippokrates till Freud har de klokaste läkarna alltid hävdat att symptom är yttringar av, inte sjukdom, utan av en läkande process - vad man under romartiden kallade Vis medicatrix naturae, “naturens helande kraft”.” Det kräver att vi når ett reflekterande perspektiv som inkluderar en förståelse för denna levande balansen för att vi ska förstå vitsen med att släppa på bromsarna, även om smärta troligen finns strax längre fram på vägen. Att nå ett långsiktigt resilient och hälsosamt klimat kan kräva psykiska utsvävningar åt alla möjliga håll. Ibland måste vi falla för att lära oss gå. Det är ju så vi lär oss balans från allra första början. När vi ska lära oss sitta, stå, gå, springa och dansa. Symptom håller alltid värdefull information som kan hjälpa personen att läka. Precis som vitsen med att det gör ont om vi tar tag i het stekpanna. Smärtan kallar på vår uppmärksamhet. I ljuset av denna utläggning kring balans tycker jag att begreppet psykisk resiliens blir mer givande att prata om, snarare än ett balanserat psyke. Eros, sökandet, viljan att expandera. I ekosystem, yttre såväl som de inre, finns en vilja att anpassa sig till nya situationer på de mest komplexa sätten tänkbara. En otrolig kreativitet som tar till, samt uppfinner, mängder av olika verktyg av nödvändighet. Konkurrens, samarbete, symbios, mutalism, parasitism o.s.v. Själva viljan att fritt och anpassningsbart samarbeta är en drivkraft vi har inom oss. En drivkraft som inom psykologin benämns som Eros. Eros driver oss mot integration av alla våra sidor. Att sudda ut gränser genom att gå över dem och upplösas. Att gå upp i andra människors känslor, leva sig in i andra och annat fullt ut. Om vi i realiteten skulle kunna bestämma att följa denna Eros utan hämningar skulle vi troligen krascha efter en kort tid. Det är som att ha sommar hela året. Dag utan natt eller konstant högtryck. Eros vill göra mer ting till något vi anser är en del av oss. Detta går både inåt och utåt. Inåt som i relation till vår kropp, vårt undermedvetna och hur vi är. Utåt som i våra relationer. Alla våra relationer. Att bli ett med allt. Men det är inte erövring det handlar om, nej det är sammansmältning i kärlek och lycka. Vi kan leva med stora doser av denna drivkraft vid rodret, men vi kan inte gå upp i den jämt och ständigt för då tappar vi bort oss själva. Vår nödvändiga unikhet vi har fått som en gåva från och till skapelsen vi är en del av. Den nödvändiga motpolen. Egot/överlevaren. Som en del av denna levande inre resiliens och balansakt kan vi identifiera andra inneboende drivkrafter/medvetandemoduler. Vi behöver t.ex. en medvetandemodul/drivkraft som ser till att vi överlever. Det är dock inte en vilja att leva vi pratar om här, utan snarare en drift att inte riskera livet. En drivkraft för att vakta vårt unika uttryck som levande varelse. Vi kan ju inte gå och dö för att vi är saligt lyckliga och bara vill smälta ihop med vår omgivning. Inte innan det är vår tid att gå. Vi behöver kunna hysa försiktighet. De unika uttrycken och individerna behövs och måste överleva i livets tjänst. Som Jalaja Bonnheim beskriver det i boken “sacred ego”; “The ego is … nature´s most loyal and devoted servant. Nature has entrusted our ego with the sacred task of ensuring our survival. If it clings to the illusion of separateness, its because thats precisely what it needs us to do.” (Någonting får mig att tänka på Severus Snape.) Hon fortsätter senare; To ensure the survival of the species, the ego will do its best to protect whatever it considers the basic unit of our survival. Själva leken och spelet som livet på jorden är, fungerar bara om alla organismer har viljan att kämpa för sina enskilda liv. Eller om man ska vara petig, i vissa fall för flockens/familjens överlevnad. Jag tycker därför att denna drivkraft/medvetandemodul lämpligen kallas för Överlevaren. Jag vill också säga att dessa tankar kring egot/överlevaren är högst personliga och inte ämnade att verka hålla på någon objektiv sanning över huvud taget. Inte för att det finns någon objektiv sanning att hitta kring en sådan sak som egot, men ändå. Det är mycket komplext och personligt hur vi relaterar till sådana begrepp och det finns en bredd av tolkningar från både andligt håll, coachning, självutveckling och psykologi. Det är oftast bara bilder och metaforer som ska hjälpa till att trassla oss loss från vår ambiguösa inre värld. Intressant är ändå det faktum att Ego inte är ett grundläggande begrepp inom klassisk psykoterapi. Hur som helst, många pratar om ego, vi har alla en uppfattning om vad vi typ menar med ego. Egot framställs ofta som boven i vårt inre liv. Inte bara det, egot skuldbeläggs gladeligen med att producera de mesta lömska, hemska och allmänt oönskade sidorna hos oss. Egot separerar oss från omgivningen och öppnar därmed upp för tävling och girighet o.s.v. Egot skapar en uppfattning om separation som faktiskt är en påhittad illusion i det sammanvävda livet på jorden. Men vad jag tycker borde vara tämligen självklart är att, denna aspekt hos oss, vad vi än väljer att kalla den/det, finns av en mycket god och oumbärlig anledning. Att bevara vår unika identitet. Jag tycker personligen inte det gynnar mig att benämna det som ego. It’s all me, myself and i. Jag väljer att se på själva uppgiften, själva drivkraften “egot” innebär som en uppgift hela Jag står bakom i full förståelse. Det är en uppgift och en drivkraft som från början är högst opersonlig och neutral i sin “mekanism”. Men eftersom den alltsedan våran första erfarenhet av livet inuti mammas mage, har varit en gränssättare, har vår relation till denna neutrala mekanism ofta blivit högst invecklad. Jag personligen ser på mina personlighetsdrag, som jag tror många skulle klassa som egoistiska, endast som uttryck av mig själv. Mitt jag, sidor hos mig själv. Jag välkomnar och accepterar denna nödvändiga uppgift med en självklarhet. Det inre samtalet Enligt min erfarenhet är det fantastiskt givande att ha inre samtal t.ex. med sin rädsla, oro, hunger, sorg o.s.v. vad det än är som börjar ropa på min uppmärksamhet. Säg att jag försöker lugna mig i en viss situation genom att säga/tänka: “Hej rädslan, jag ser dig, jag förstår att du har något att säga och du är välkommen, Jag kommer vara här och lyssna på vad du har att förmedla, vad som än händer.” Detta är något jag gör emellanåt och det brukar fungera väldigt bra. Emotioner har sina egna agendor och orsaker till varför de träder fram. Och emotionerna är delar av oss. Min upplevelse är att det är Jag som blir rädd, det jag som blir arg, jag som blir kränkt o.s.v. Inte en tanke om att det skulle vara specifikt egot/överlevaren som bär på det ansvaret. Skyll dig själv? Om vi ponerar att jag inte klarade nå ett sådant zen-humör. Jag förmådde inte ta det självmedvetna perspektivet där jag lugnt kunde prata med min rädsla. Rädslan fick mig istället att agera, jag blev ohövlig, argumentativ, beräknande och dramatisk. Ska jag då skylla på Egot? Det blir någonstans ändå Jag som inte hanterade överlevaren eller som tillät den/hen ta kommandot. Jag tror att detta är ett ganska vanligt sätt att se på sitt inre. En strävan att behärska sig. Att kontrollera något vilt och impulsivt. Blir det en kamp mellan egot och “Mig” kan attityderna och metoderna lätt bli strikta, hårda och tvingande. Vad händer när vi separerar ut en sida hos oss (egot) som ansvarig för många av de beteenden vi ofta helst skulle slippa? Även om det inte är en medveten agenda så kan resultatet bli att vi gör en del av oss till “en annan”. Annan än vem? Annat än jag. Risken är att vi slutar vara nära, nyfikna och införstådd med den sida av oss som associeras till egoistiska beteenden. Att den inre relationen blir som till en granne vi bestämt oss för är konstig, korkad och “inte som oss”. Fullt av självuppfyllande profetior i alla interaktioner. Men vad är skillnaden på nyttig stolthet och uppblåsthet? Självhävdelse och att ta en plats som finns tillgänglig? Att stå upp för en själv och att köra över andra? Kan du alltid tydligt urskilja mellan dessa? Om dessa typer av beteenden finns nära varandra, lappar över, och skillnaden ligger i subtila nyanser, bör vi kanske vara försiktiga med att komma med ett raster där vi polariserar till jag/ego eller god/ond. Ängel eller djävul på var sin axel. För all del, kalla det ego men förstå då dess oskyldiga syfte och kom till den relationen med förståelse, nyfikenhet och respekt. Aspekten/mekanismen/drivkraften, som kan separeras ut från mitt psyke med hjälp av analytisk tänkande och kallas för egot, är lika mycket en del av mig som jag är del av livet. Att försöka sortera ut den och tydligt definiera den är, på sin höjd, en behjälplig efterhandskonstruktion. Vår direkta erfarenhet av vårt kladdiga inre, i sociala sammanhang eller vid privat kontemplation ger oss sällan en solklar upplevelse av vad som är vad i fråga om drivkrafter och medvetandemoduler. Berättelsen om Egot är bara en berättelse. Men berättelser bygger upp våra inre världar och manifesteras i de yttre. Så jag vill bli medveten om berättelserna som finns och ta steg till att mer medvetet bygga en berättelse som känns sann inifrån men också är öppen för flöden. Jag vill sträva efter att inkludera och välkomna alla min sidor till platsen där jag har kärlek för mig själv. Oavsett hur problematiska, konfliktorienterade och pinsamma de må vara. Att ha dessa två nödvändiga poler (Sökandet/Eros och överlevaren/egot) i oss gör att vi har konflikterande viljor och idéer om många saker när vi går genom livet. I den mån vi har ett ansvar som människa, har vi ett ansvar för den sidan av oss som vi allra helst blivit kvitt med. Det är en del av att vara människa. Det jag hoppas ha kunnat förtydliga i denna text är 2 saker. 1. Vi har två skilda synsätt/perspektiv vi kan använda i vår medvetna uppmärksamhet. Analytiskt eller levande. 2. I en organiskt sammanvävd och relationsbaserad värld så är Överlevaren en medvetandemodul som skapar en uppfattning om separation. När det analytiska perspektivet används i överlevarens tjänst föds ofta lidande. Lidande hos en själv och/eller runt omkring. Kontroll, girighet, jämförande, hat etc. Om vi är främst förankrade i ett levande perspektiv och medvetna om att separationen är en nödvändig illusion kan vi lättare hantera lidande på mer flödande sätt och även odla för att förebygga det. För vi vet då att de naturligt balanserande och läkande krafterna får chansen att göra sitt jobb.
0 Comments
|
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |