5/23/2019 0 Comments Nej * nej = JaNej till kolkraft! Nej till flyg! Nej till kalhyggen! ej till konventionellt jordbruk! Nej till plast! Nej till teknooptimism! Nej till konsumtion! Nej nej nej! Många nej blir de… Jag vill med detta inlägg säga nej till nejen och likt minus gånger minus hamna på plus. Som en vän sa härom veckan: Bäst att jag inte går utanför dörren, allt man gör är dåligt för miljön och klimatet på något sätt. Det sorgliga är att det ligger mycket i det. Till och med de flesta miljövänliga/klimatsmarta saker vi pratar om är inte alls särskilt vänliga egentligen. Eller de är ofta vänliga ungefär som när förövaren som sparkar på sitt offer, börjar sparka lite lösare. Ekologisk odling är i regel inte snällt mot miljön. Det är bara snällare i många avseenden än konventionellt. T.ex. genom att det inte tar död på mikroorganismerna i jordarna som konventionellt jordbruk kan göra med olika bekämpningsmedel. Men det är nästan alltid monokulturer även i ekologisk odling. De utarmar tyvärr även de våra jordar och minskar på en mångfald som kunnat vara där annars, fast långsammare. Sparkar lösare? Elcykeln är i sig inte bra för miljön på något sätt. Knappast elbilen heller. Solpanelen har inte heller den hjälpt mot den sjätte massutrotningen vad jag vet? Metaller, plaster, kemikalier. Energi till utvinning, omformning, sammansättning och transport. Hur hjälper det den biologiska mångfalden att tandborstens ”plast” är gjort av biomassa? Jag tror jag har gjort min poäng tillräckligt tydlig här. Begreppet miljövänlig verkar ha kommit att betyda "det finns värre alternativ" I stort sett allt vi gör är bara mer eller mindre dåligt för allt omkring oss. Konversationer kring dessa saker mynnar ofta ut i ett halvt ironiskt ”Det är bättre om vi bara går å dör…” Sådan är situationen i civilisationen för tillfället. (Det betyder inte att välja eko istället för konventionellt är betydelselös. Det är en otroligt stor skillnad ifall jordbruket använder pesticider eller inte. Immunförsvaret hos den som blir sparkad kanske då klarar av att läka de inre blödningarna till skillnad från att dö på studs.) Miljö och klimatrörelsen har således, till stor del blivit en Nej-rörelse. Kanske främst i hur den uppfattas utifrån. Ett stort nej till mänsklig aktivitet på jorden. Men även till livsstilar och till kärnan av kulturen. Inte minst till idéer, åsikter, känslor och uppfattningar som, mestadels undermedvetet, ligger till grund för livsstilsvalen. Idéer om framgång, bekvämlighet, status och trygghet. Livsstilar och en kultur som ser ut att tala, dels till vår inre latmask men främst till individens självmaximerande val. Uppbackat en semi-vetenskaplig uppfattning om att människan och alla varelser på jorden drivs av själviska gener och att det ekonomiska systemet är egentligen bara i linje med vår mänskliga ”natur”. Men som Jim Carrey formulerar det: So many of us choose our path out of fear disguised as practicality. För det är främst till vår rädsla som konsumtionskulturen talar. Vår rädsla över att inte vara tillräckliga. Genom att hela tiden erbjuda och locka med förslag som lovar att vi blir lite mer nöjda med våra liv om vi köper den produkten eller tjänsten. Lite mer älskvärda socialt, lite mer älskvärda av oss själva till och med. how dare you!!? Om inte vi ska köpa något som får oss att må bättre så erbjuder kulturen väldigt bra distraktion från jobbiga tankar och känslor som den själv till mångt och mycket skapat. Smart. Hade vi haft ett samhälle som utgick från tacksamhet och nöjdhet hade vi inte haft en global ekologisk kris idag. Vi hade inte heller haft en civilisation med så mycket teknik och kunskap skulle någon snabbt flika in, med all rätt. Hur som helst... Till denna konsumtionskultur säger allt fler Nej. (men det är även fler som säger ja) Men detta överfokus på nej från miljö/klimat/framtidsrörelserna skriker om en obalans. En obalans mellan ja och nej som jag har tänkt och känt extra kring på senare tid. Ju närmre relation jag försöker ha med livet och naturen, så blottas denna obalansen allt mer. Vi kan inte bara förminska oss och förminska oss i evighet. Down-sizeing, minimalism och vilka fler begrepp det nu finns för att dra ner på ens avtryck på jorden. Kärnan i det är att ta mindre från jorden. Vi sparkar lösare. Vi säger nej. Håller oss överst på den såkallade avfallstrappan där första steget är Refuse följt av Re-use, recycle etc. Men det blir smärtsamt tydligt att det obalansen fortfarande är brutal. Vad skulle det bli för samhälle att längta till som i sin kärna har att förminska människan? Jag har ungefär samma känsla som när jag får massage av någon och ni vet hur man börjar känna en tacksamhet och en röst från ens samvete som verkligen vill gottgöra denna på något sätt. Något i en som vill ha balans. Du känner till och med hur personen som masserar dig har ett behov av något. Men vi har inte en aning om hur vi kan gottgöra. Vi förstår inte hens signaler. Vet inte hur vi ska lyssna. Hur vi ska hjälpa. Det mynnar ut i en närmast desperat fråga hos mig: Hur kan vi ge till den vi bara tar ifrån hela tiden? Hur kan jag vara bra för miljön, på riktigt bra? Hur kan vi gå från att vara ett virus på någon annan, till att bli en vit blodkropp i en organism som vi är en del av? Detta kan också ses som att det blottar en kulturell programmering i ens tankesätt. Vi vill på ett mätbart sätt upprätthålla en balans. Det pratas om att vi svenskar är extrema i detta avseendet. Om någon betalar för vår öl så känner vi starkt att detta måste återgäldas kvickt! I ett ekonomiskt system som projicerar scarcity/knapphet så finns inte tanken på att någonting skulle finnas i överflöd och ges ovillkorligt. Men faktum är ju att solens strålar på jorden är ovillkorliga så vitt vi vet. Men vi kan fortfarande känna ett behov av att tacka dem. Att vara tacksamma för dem. Hela livet har givits till oss som en stor gåva. Gåva från föräldrar men även från helheten av systemet vi är en del av, livet på jorden. Men tacksamheten och ödmjukheten som följer påverkar hur vi känner inför hela vår existens. Det påverkar våra livsstilsval. Vi har kommit att ta gåvan av livet för givet. Vi har kommit att ta stabila väderförhållanden för givna. Ihop med att vi också separerat oss från dess omedelbara inverkan, eftersom väldigt få av oss i västvärlden nu är inblandade i själva odlandet av vår mat t.ex. När vi fått livet som en fantastisk gåva, är väl det minsta vi kan göra att inte försämra förutsättningarna för att dessa gåvor ska fortsätta kunna ges. Historiskt sett har det nog varit svårt för den västerländska människan att se hur vi skulle kunna hjälpa livet. Inte minst en tydlig anledning till varför det skulle behövas. Visst, skogar har försvunnit och vissa arter har utrotats under årens lopp. Men det har funnits enorma mängder orörd natur i svarta fläckar på kartorna fram tills för bara några hundra år sedan. Så mänsklighetens insikt att ”naturen” har en begränsad yta och att arterna och ekosystemen försvagas avsevärt av vår utbredning och aktivitet, det är något väldigt nytt. Något som mänskligheten är i en process av att inse just nu. Paradoxalt nog så gör det att det idag är mycket lättare kan se hur vi kan hjälpa resen av livet på jorden. Det hela verkar bli en slags läxa som vårt kollektiva, undermedvetna överjag, ihop med Gaia försöker lära oss. Läxan säger: Ta inte livet för givet, du är ett djur och du är livet. Varje organism måste ta hänsyn till och hitta sin plats i ekosystemen som föder den. Vi har idag, fortfarande en tydlig uppdelning mellan människa och naturen. Människa och djuren. Människa och ekosystemen runt omkring. Så länge en tydlig uppdelning finns så kommer situationen upplevas som att: Antingen får resten av livet mer på bekostnad av vårt utrymme och bekvämlighet eller så vi få mer, på bekostnad av resten av livet på jorden. Men separationen är och har alltid varit en illusion. Vi är ju en del av livet på jorden. Vi är helt beroende på att det finns livskraftiga ekosystem runt oss och till och med i vår egna inre bakteriekultur. Andra arter med helt andra gener som vi behöver och som faktiskt behöver oss. Så i en tid där förhoppningsvis denna insikt börjar rota sig djupare igen så kommer även nya frågor och svar kring vad människan är och kring vår roll här på jorden. Rörelsen för framtiden måste bli en rörelse som blir ett JA till människan och samtidigt ett JA till livet om vi ska ha någon chans i denna stora omställningen. Win-win lösningar går att hitta. Det vi behöver vänja oss in med är att alltid börja leta efter just dessa lösningar. Leva frågorna som Daniel Christian Wahl kallar det. De frågor som tar oss in på kreativa lösningsvägar. Hur kan vi odla vår mat på ett sätt som ger mer näring och mer liv i jorden och ovan jorden? Sådana frågor som kan kallas regenerativa. Vilket också är en växande rörelse. Att börja leva frågorna är helt avgörande för att komma till en kreativ och levande relation mellan människa och omgivning. Använda vårt Intellectus skulle Jonna Bornemark och Nicolaus Cusanus kalla det. Tro på tvivlet skulle Tage Danielsson kalla det. Hand i hand med att börja leva nyfiket och med ödmjukhet inför att vi inte vet, måste tron på att vi kan förändras finnas. “We have to believe in a more beautiful world in order to serve it. ” – Charles Eisenstein För mig startade hela den vuxna delen av resan som lett mig till mitt engagemang, från en massa olika JA. Ja till att vara närmare naturen. Ett Ja till att förstå och se mig själv som det djur jag är, i en levande värld. Ja till en kreativ och självorganiserad kultur. Ja till mysterier och det okända. Ja till psykoaktiva substanser som öppnar upp och hjälper att se nytt. Ja till friheten att vara, utforska och växa som en vill. Det som lett mig till att nu så ofta vara nej kommer från något i mig, som är så optimistiskt och hoppingivande att jag alltid har haft svårt att kommunicera det. Men jag tror vi måste lita på att det är detta Ja, som människan saknar och behöver. Vi får helt enkelt inte underskatta vikten av att göda och leva alla Ja i tider när behoven av nej känns överväldigande. Ja till genetisk mångfald, ja biologisk mångfald och ja till typ av kulturell mångfald. Ja till känslor, ja till nyfikenhet och ja till att hitta sanning och mening. Så på vilket sätt är du ett Ja till livet? Varje människa föds med detta Ja till livet, alla människor kan komma ihåg det. Hur skulle detta ta sig uttryck i praktiken? Ja, vem vet, det är återstår att se. Men jag tänker att det handlar om att börja skapa och leva det samhället vi vill ska komma efter. Även om en samtidigt har minst en fot kvar i det gamla och säger nej till det. Balansen mellan ja och nej blottas i hur vi gör saker snarare än i vad vi gör. Det kan också sammanfattas med citatet utan upphovsman: if i can´t dance it aint my revolution.
0 Comments
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |