Hur agerar en människa som utövar eller vill få kontroll? Kan naturen ha kontroll? Vad fan är kontroll ens?
Jag tänkte vrida och vända lite på detta begrepp och faktiskt bejaka en egen definition av kontroll. Om vi tittar på några definitioner jag hittade vid snabb googling så ser det ut som att kontroll förutsätter ett subjekt med en tydlig vilja. “to exercise restraining or directing influence over “ “the ability or power to decide or strongly influence the particular way in which something will happen or someone will behave,“ På wikipedia; psykologisk kontroll “hur en person reglerar sig själv eller önskar reglera sin omgivning. Etymologin Etymologiskt kommer ordet kontroll från att rulla i motsatt riktning. “a counter-roll or register used to verify accounts.” Så dess ursprungliga eller åtminstone etymologiska betydelse rör sig om att verifiera och kontrollera händelser i efterhand. Detta är intressant hur den skiljer sig från definitionerna av kontroll. Jag återkommer till det i slutet av texten. I ljuset av dessa definitioner blir lämpligheten tvivelaktig i fråga om att t.ex. en skog skulle ha något med kontroll å göra? För hur bestämmer en skog? Vem bestämmer där? Vem kan aktivt influera vad som sker? Ja det blir ju på ett sätt alla och/eller ingen. Kanske passar det inte naturen och levande organismer att blanda in ett begrepp som kontroll? Men om vi säger att en katt uppvisar fantastisk kroppskontroll så känns det ju plötsligt väldigt passande igen? Är det ett exempel på när vi projicerar ett mänskligt språkligt begrepp på verkligheten? Något som bara finns i människans idévärld. Ja begrepp finns ju bara i språket men fenomenen de beskriver är ju verkliga. Så frågan är: när passar det att använda begreppet? Upplevelse av kontroll Jag vill pausa teoretiserandet ett slag och gå till mig. För anledningen till att jag skriver och funderar över detta nu är att jag nyligen reflekterade över vad kontroll innebär för mig. Det är dock inte ett begrepp jag vanligtvis använder i tankar kring mig själv eller mitt liv. Utan detta är mer ett nytt utforskande. Som ofta är fallet, så uppstår konturerna av saker och ting i kontrast till vad de inte är. Till motsatsen eller motpolen. Häromkvällen, hemma hos min far över jul, märkte jag hur jag kände mig väldigt ofokuserad, virrig och vilsen. Nervös är nog ett passande ord. Det var inte på något extraordinärt sätt utan en högst vanlig upplevelse. Anledningen till varför jag kände mig så, är högst irrelevant. Det minns jag inte ens. Det jag har för vana att göra när jag upptäcker att jag är spretig och disträ är att stanna upp och försöka samla mig själv. T.ex. genom att märka andningen och kanske sakta ner den något. Känna rytmen hos andetagen. Sedan scanna av vad kroppen/jag upplever just där och då. Vad händer och vad finns i rummet/platsen jag befinner mig? Det är ett sätt att komma till nuet helt enkelt. När jag, så att säga, landat var min upplevda känsla att läget var betydligt mer under kontroll än innan. Men vad är det egentligen som hänt? Varför gör det sådan skillnad att “komma till nuet”? att bli närvarande? I mitt fall handlade de om att jag kom i fas med både mig själv och det som hände mig. Jag blev mer redo att svara an till händelser. När jag upplevde att jag inte hade kontroll var jag i en sinnesstämning där jag inte kände mig kapabel att reagera konstruktivt på det som hände i situationen. Jag var inte redo. Okej, här kommer mitt förslag till en definition av empirisk kontroll. Kontroll = förmågan att med balans tajma (önskvärda) reaktioner till händelser. (En parentes med beskrivningar de andra nyckelbegreppen i samma anda: Balans = reaktioner i ett systems relationer, inre eller till yttre omständigheter, för systemets upprätthållande/hälsa. Tajming = Tidsaspektens roll/inverkan hos händelser och dess förhållande till; hastighet/tempo eller livskraftighet/hälsa.) Detta är alltså så jag definierar kontroll utifrån upplevelsen av att ha kontroll. Det som blir tydligt är att en lyhördhet till vad som händer i nuet är avgörande för att kunna åstadkomma både kontroll, balans och tajming. Kanske är det så att dessa ting inte är olika “saker” förutom när vi människor med vårt språk gör dem till det? Att utan våra språkliga analyser skulle det bara vara ett enda fenomen som är balans/tajming/kontroll. Behärskning är ett ord som också dyker upp. TIllbaka till katten. Visst gör katten olika kroppsliga rörelser i tajming och balans när den t.ex. landar på fötterna efter att blivit släppt uppåner. Och om tajming plus balans för att utföra en önskvärd handling är kontroll, då är det givet att katten kan utöva kontroll i denna bemärkelsen av ordet. Vad skiljer de definitioner på kontroll vi hittade på nätet? Och vad skiljer de sätt som begreppet används i allmänhet? “the ability or power to decide or strongly influence the particular way in which something will happen or someone will behave,“ Samt “hur en person reglerar sig själv eller önskar reglera sin omgivning” Det som främst skiljer min definition från den allmänna är att de andra antyder att subjektet utövar aktiv påverkan på sin omgivning snarare än att bara reagera på den. Det verkar inte röra sig om att endast känna sig kapabel att reagera konstruktivt på vad som händer, utan snarare att förändra i en situation med en aktiv handling. Agera eller reagera? Varför jag valde att använda ordet reagera och inte agera är för att jag uppfattar allt mitt agerande som resultatet av reaktioner. Det är inte heller något jag tror är unikt för mig såklart, utan snarare min uppfattning om verklighetens natur. För, gör vi något annat än att reagera egentligen? Jag vill att du funderar på ett scenario där någon person väljer att agera på ett visst sätt och detta inte bygger på reaktioner? Att agera reflexmässigt eller instinktivt är att agera ogenomtänkt. Men reaktivt, det är det även om vi tänker igenom något. Även om vi planerar så reagerar vi ju på våra viljor och tankar som dyker upp. Vi tänker oss att jag isolerar mig och mediterar i 2 veckor. Efter en otroligt lyckad mental rensning av gammalt tankestoff sätter jag mig ner och ska fundera ut en plan för min framtida trädgård. Några första bilder dyker upp, idéer om hur trädgården ska vara som ett helt ekosystem. Träd av olika sorter som jag tycker om. Några bilder kommer upp som jag upplever som orimliga, de förändrar jag till något mer genomförbart. Idén om att ha Gäss kommer upp men den avfärdar jag snabbt etc. Allt mitt planerande blir reaktioner, dels på själva idén om att jag skulle tänka på min trädgård, sedan är det reaktioner på varenda tanke som dyker upp. Reaktion i relation. Om jag sätter mina planer i verket så är det rimligt att säga att allt i grund och botten bygger på reaktioner. Jag tar upp detta exempel för att illustrera 2 saker. Dels att kontrollen, även på ett mentalt plan, handlar om reaktioner på vad som händer. Men också att begränsningen på vår kontroll alltid finns i de kort vi blir dealade, stund efter stund. Vi planerar eller konstruerar inte vilka tankar vi får. Även om de inte upplevs som oväntade, så kommer de alltid till vårt medvetande likt oplanerade gåvor. Konceptet om framtiden är det som gör skillnaden Ett klassiskt kontrollfreak är en person vi skulle säga planerar/strukturerar mycket för att minska på oförutsägbara händelser. Och om ett helt samhälle är böjt åt kontroll skulle vi kanske associera det med; bokföring, övervakning, informationsinhämtning, struktur kring när och var saker bör ske och när saker inte bör ske etc. Men jag skulle faktiskt vilja föreslå att detta är egentligen handlar om något annat än kontroll. Det handlar paradoxalt nog om att förbereda för att inte behöva utöva reaktiv kontroll i nuet. Att undvika att behöva improvisera. Och så som jag definierat kontroll så skulle man faktiskt kunna säga att kontroll rör sig om lyckad improvisation. Om en person inte litar på människans (sin egen eller andras) förmåga att “med balans tajma önskvärda reaktioner till vad som händer” så kommer hen kanske utveckla vanan att försöka skapa förutsägbara situationer, så att inget händer… Vi kan alltså se här att en person som lätt blir överväldigad och hamnar i obalans i komplexa situationer kan utveckla detta behov av att planera och strukturera upp. Det är ju också här resten av den komplexa sociala verkligheten kommer i vägen. Att kontrollera situationer som innefattar andra människor/subjekt är extremt komplext. Speciellt om man har en förväntan eller önskan om ett väldigt specifikt utfall. Jag skulle faktiskt påstå att dessa försök att kontrollera situationer är ett psykologiskt fenomen som bottnar i en obekvämhet med nuet och förändring. En vilja att minska på det oväntade, det främmande och nya. Samt/eller eventuellt då en brist på tillit till ens egen och andras förmåga att improvisera och lösa saker som de kommer. Behovet att kontrollera situationer i framtiden kan då sägas komma från en frustration av att inte kunna vara i kontroll i nuet. Det känns ju rimligt. Det framträder en stor och avgörande skillnad mellan kontroll i nuet och försöka kontrollera ting/människor i framtiden. Men grejen med framtiden är ju att man aldrig kommer dit, för man kommer vara i nuet även då. Vi kanske faktiskt bör göra en större grej av att skilja på presens och futurum. Att uppleva kontroll och att försöka få kontroll. Om upplevelsen av kontroll handlar om att vara i redo, i balans och tajming med vad sker så handlar det framåtblickande kontrollerandet om att uppnå särskilda syften/mål. Åter igen tillbaka till gängse definitionen av kontroll. “the ability or power to decide or strongly influence the particular way in which something will happen or someone will behave” För jag tror jag sniffat upp en paradox här. Jag tror att du har allra störst chans att lyckas med att influera saker på önskvärt sätt, när du ger upp all typ av strategisk och framåtblickande kontroll. När du briljerar i nuet, är lyhörd för vad som händer och inte minst känner in tempo och dynamik i det som sker, det är då du kan tajma dina reaktioner så att du kan skapa den förändring i situationen du vill se. Även om det rör sig om vad som händer i ens tankevärld. Tajming och balans är lika viktigt där. Du behöver alltså hänga med i vad som sker för att förändra på det sätt som du vill. Speciellt om du vill göra det effektivt. Det påminner om vissa asiatiska kampsporter där man utnyttjar den andres rörelser och vänder hens styrka till sin fördel. Kontrollerad vilja? Det är värt att påpeka att tillåtandet av händelser kan kräva minst lika mycket aktiv inblandning som att vanemässigt reagera. Det kräver en balanserad uppmärksamhet. Kontroll som ämnar att ändra en situation till ens fördel väcker därför frågan om en fri vilja. Paradoxen finns här i att få en specifik vilja/idé igenom och samtidigt tillåta andras viljor fullt ut. Om “andras viljor” här får representera alla influenser från omgivningen som kommer från/i alla möjliga riktningar. Det vill säga hela miljön av vanemässiga och reflexmässiga tankar, förnimmelser och känslor både i en själv och från andra. Låt oss se dessa som former och mönster som kommer din väg, likt i ett datorspel. Du är i detta fallet en idé, en vilja. Du vill att din vilja ska hålla balansen och inte trilla. För att klara detta bör du inte kollidera aggressivt med formerna som kommer din väg. Du får absolut nudda dem och vara nära dem, men du får inte förlora din balans. Kolliderar du obalanserat med formerna så skapas också en serie av kaosartad förändring hos alla mönster och former. En ytterligare faktor i detta spel är att du (din vilja) har själv en föränderlig form. Så hur tar vi oss an detta spel? Jag tror det kan vara lämpligt att se det som musik. Melodier av toner och rytmer som kommer din väg. Du och din vilja är också en melodi och en rytm.Om du ska klara av att inte stöta dig med andra melodier och rytmer måste du lyssna. Inte bara lyssna utan du måste lära känna varenda form som kommer din väg. Vad är det för karaktärer? Vad är deras egenheter? Vad gillar dem? Hur är deras tajming i förhållande till omgivande rytm av händelser? På detta sättet orienterar du dig med din egen melodi, din egen takt i fotsteg och simtag. Du hittar luckorna, du hittar fotfästen hos formerna du tajmar, du kommer in till toner som en rymdfarkost glider in i omloppsbanor och nyttjar himlakroppars gravitation, svänger runt och flyger vidare i en ny riktning. Det är när du är i denna flödande tajming som du också kan ta tag i det du möter, hålla kvar en stund, och därmed ändra dess riktning och karaktär. Det är så jag tror fri vilja kan se ut. Det är så jag tror influerandet av situationer kan gå till utan att det är vanemässiga reaktioner som förklär sig som starka egna viljor. För vad händer om man spelar det där spelet med inställningen att du ska hamna någon specifik stans? Med överdriven fokus på ett mål långt bort i horisonten och resan dit upplevs som hinder att övervinna. Balansen i din egna vilja kommer rubbas eftersom uppmärksamheten är för mycket någon annanstans. Du kommer stötas och bli deformerad. I stötarna reagerar vi med gamla reflexer. Eventuellt blir vi rädda och låter rädslor för olika former och mönster vi möter, styra vår väg. Idén om vad du vill, influeras allt mer av vad du inte vill. Det innebär att du sakta förlorar förståelsen till vem du egentligen är. Till vitsen med hela spelet, (som bara var att fortsätta vara i balans). Självkännedomen går förlorad ty du är ärrad och smittad av alla kollisioner. Därmed om det fanns ett syfte med just din karaktär som uppkom i en tidigare miljö så det syftet nu förändrat, nästan bortom igenkänning. (Det låter som en uppväxt i vår rådande kultur, om man ska vara cynisk) Att vara i kontroll, enligt den gängse definitionen, är enligt mig en illusion. Jag menar, då man upplever en känsla av kontroll kopplad till att man har en plan och själva planerandet. Så länge den viljan är aktiv är utövandet av kontroll i nuet en omöjlighet. Jag säger inte att strategier och planering är onödigt eller dumt, såklart inte. Men det är inte kontroll. Att uppnå kontroll på det sättet riskerar att blockera den äkta känslan av att ha kontroll vilket bara kan ske när man är fullt närvarande med den ständigt föränderliga verkligheten. Idéer om exakta utfall (om de inte är väldigt enkla) kommer hämma improvisationsförmågan. Det är därför jag tror det är otroligt mycket viktigare att ha vägledande principer, inspirerande tillvägagångssätt och en mångfald av idéer snarare än att ha specifika mål och specifika visioner om framtiden. Då kan den kollektiva improvisationen få friare spelrum och det framtida nuet blir oändligt mer spännande med en större mångfald och därmed större resiliens. Sammanfattningsvis. När jag läser igenom vad jag skrivit framträder tre distinkt skilda betydelser av kontroll som är beroende av tempus.
Om jag hade fått bestämma, eller ska jag säga kontrollera, så hade jag avskaffat användningen av begreppet när det gäller framtid och i nuet. Nej men faktiskt, efter att ha grottat ner mig i “kontroll” ser jag personligen inte någon större lämplighet för detta begrepp när det gäller att beskriva annat än efterhandskontroll. Det är den typen av beteenden som passar ordet bäst. I fallet av kontroll av framtiden är det dels utbytbart mot mer lämpliga begrepp men också en etymologisk omöjlighet. Den gängse definitionen av kontroll rör sig snarare om att planera för att i framtiden kunna kontrollera. Min egna kära definition av ordet då? Ja jag tycker onekligen om innebörden, att med balans tajma önskvärda reaktioner. Men kontroll är inte ett passande begrepp när jag betänker dess etymologi. När jag funderat över vad det är jag beskriver så kommer några andra begrepp upp. Hantera och förvalta i nuet. Och redo för ansvar, att svara an. Detta får bli ett ämne för nästa essä.
1 Comment
Mark Hinely
1/8/2023 04:38:05 am
Mycket spännande läsning. Vi menar så mycket men har för få begrepp att utrycka det med ord.
Reply
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |