9/27/2023 0 Comments Det här med livspussletVi tänker oss att naturen, livet på jorden, är ett levande pussel. Vad/vem vi än riktar vår blick på är en bild bestående av levande pusselbitar. Även små små pusselbitar är hela bilder bestående av ännu mindre levande bitar.
Likaså är skogar, sjöar, hagar och hela landskap också bilder, men även pusselbitar till ännu större områden. Bilderna som skapas, med sin balans i komposition och i sina proportioner, i sin karaktäristiska skönhet har en konstant vägledande inverkan på pusselbitarna. Likaså påverkar såklart bitarna bilden och allt förnyas och uppdateras från ena stunden till den andra. Det är ett konstant flöde av balanserande, kompensatoriska rörelser mellan helhetsbilderna och sina levande bitar. Planetens snurrande färd kring sin stjärna ger en tydlig puls och rythm till den flödande dansen. Det sker spontant och nya former uppstår hela tiden. I denna situationen är det meningslöst att försöka hävda att bitarna dikterar bilden till större utsträckning än tvärt om. Men ponera att en särskild sorts pusselbitar slutar uppleva att de är en del av sina större bilder. De förnekar bildens starka inverkan på dem... eller åtminstone snackar de ner dess kraft och inflytande ordentligt. Dessa udda pusselbitars agerande blir något radikalt nytt för bilderna att förhålla sig till. Särskilt när de udda bitarna ökar i mängd och styrka. Men det är konstant en dans av feedback mellan dessa udda bitar och omgivande bilder ändå. Även om bitarna tror att det är de som för i dansen. Områdena allra närmast de större koncentrationerna av dessa udda bitar utgör bilder som faktiskt passar de udda bitarna väl och där känner de sig som hemma. Omgivande bilder står i allt större kontrast och det känns främmande för de udda bitarna att de nu skulle kunna passa in i vad de kallar naturen. Men hela tiden är de såklart ändå levande bitar utav de större bilderna och uppstår i relation till dem. Något annat är otänkbart eftersom all levande materia på jorden är med i den leken. Sakta börjar dessa udda bitar inse att de nog behöver bry sig om den där större bilden ifall de ska kunna upprätthålla sig själva. Det verkar ändå så som att omgivande helheten ger dem beståndsdelarna de behöver. Resurserna å förutsättningar för att deras udda dans ska kunna fortgå om inte annat. De börjar tänka, räkna och testa hur de kan laga och fixa helhetsbilder utifrån all kunskap de sitter på. Men något stämmer inte. De är väldigt vana vid att saker byggs inifrån och ut. Från smått till stort. Att världen fungerar så. De har t.o.m. en teori om att det levande styrs först och främst från små små instruktioner i de minska levande bitarna. Det här med att bitar uppstår i relation till en balanserade dans mellan helhetsbild och levande pusselbit, det passar inte in i dessa bitars sätt att se på världen. De tycker den större omgivningen är ett resultat av de mindre bitarnas instinktiva och vanemässiga beteenden. Att det uppstår vackra helhetsbilder (varelser, landskap), det är en slump och bara något dessa udda bitar har lärt sig att tycka är vackert. De udda bitarna fortsätter sina försök att förstå den där viktiga helhetsbilden på alla tänkbara sätt. De tittar och mäter på vad som bygger upp den och hur de processerna ser ut. Kanske kan den där farliga obalansen räddas om de designar om sina vanor i resurshantering och energiförbrukning, så att de inte släpper ut den där osynliga gasen som verkar ytterst problematisk. De försöker förstå balansen den där helhetsbilden har. Hur exakt funkar den!? De kämpar med avancerad teknik, mätningar och uträkningar för komma fram till vad fasen de ska göra. Det lustiga är, att den där balansen kan de känna när som helst de vill. Det som hindrar dem från att göra det, är ivern att just försöka förstå balansen genom språkliga och därmed symboliska förenklingar av helhetsbilderna. Genom att främst söka förståelse baserad på mentala koncept. Därför hamnar de i en paradox av att deras längtan att förstå balansen är det som hindrar dem från att göra det. Balans är en sinnlig sak. I vårt egna balanssinne använder vi en vätska, precis som ett vattenpass. De kastar ut avancerade nät för att fånga verklighetens naturliga varelser som vore de fiskar i vattnet. De fångar fiskarna men vattnet rinner bara igenom. Och hur mycket förståelse om fiskar kan man hoppas på utan att också se dem leva i vattnet? Om dessa udda bitar verkligen vill förstå den där helhetsbilden de håller på att förstöra, är det inte svårare än att de behöver lyssna med hela sina väsen. Det är goda nyheter. De behöver nämligen inte komma på en hel handlingsplan själva. Intelligens är inte förbehållen endast bitarna. De behöver inte skapa eller förstå balansen. Bara hitta den. Många av de udda bitarna har förstått detta, både nu och förr. Men inte tillräckligt många, ännu.
0 Comments
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |