9/9/2019 0 Comments NyhetstorkaJag vet inte hur länge jag har hållit på att dra ner på mängden nyheter men flera år rör det sig om. Jag pratar ofta, speciellt med mina föräldrar, om detta. Att ha radion på hela tiden, med regelbundna nyheter som levereras med de illusoriska objektiva tonlägena och ordvalen, kanske inte är så hälsosamt. Det finns så många anledningar till varför jag tror en nedskärning i nyhetsintaget kan vara till gagn för de allra flesta. Jag ska försöka gå in på några.
-Vår naturliga instinkt att omvärldsbevaka utnyttjas. Även av reklamfri och till synes mer ärlig media så som Sveriges radio. Vår upplevelse av samhällets status färgas, snedvrids och de extremt selektivt utvalda glimtarna skapar en inre dissonans mellan erfarenhet och mental kunskap. Varje organism på jorden vill inhämta och bearbeta så mycket relevant information som möjligt. Det gäller dock att ta ställning till och bestämma vad som är relevant och inte. Klart då nyheter oftast talar till vår inre trygghetsnarkoman och då alltså nyheter om otrygga saker. Nästan alltid handlar nyheterna om något som sker någon annan stans. Visst är vi i en global värld och allting påverkar allting. Men behöver vi regelbundet få reda på att det skett mord, misshandel, naturkatastrofer etc? Jag ber er fundera över på vilket sätt det i ditt liv varit relevant att höra om t.ex. ett mord i en annan del av landet? Eller en naturkatastrof på andra sidan jorden? På vilket sätt har det gjort att du tagit bättre beslut baserat på den informationen? På vilket sätt skulle nyheter av dessa slag bidra till att ge en rättvis bild över hur situationen hos mänskligheten på jorden? Vi får sällan höra om nyheten att Gunilla i Sjöbo Inte blev misshandlad. Eller när skogen i Ukraina Inte brann. Inte heller får vi höra om hur härlig och lugn stämning det var i Nydala i helgen. Barn skrattade och lekte, de vuxna grillade och hade skoj. Men den typen av information tar vi ju in genom våra erfarenheter dagligen. Nästan alltid är bilden av världen och samhället utifrån våra erfarenheter extremt skild bilden som nyheterna förmedlar. Detta vet vi om såklart men jag tror den dissonansen är giftig när den är för stor. När den göds för mycket. För vi kan bli oproportionerligt misstänksamma till samhället, mot människorna och i vardagen vi faktiskt lever i. Vi har en sida av oss som ju vet att ”det pågår massa skit överallt”, någonstans bakom kulisserna här… Och om vi då någon gång ibland får se något som kanske liknar en konflikt eller är negativt på något sätt så får den sidan av oss vatten på sin kvarn. ”Jag visste det, jag anade rätt!” Det är lätt att hamna där. Även nyheter som kan länkas till en så viktig sak som planetens hälsa kan vi brutalt överdosera. Jag har retoriskt frågat mig själv många gånger det senaste året ungefär såhär: Blir jag konstruktivt inspirerad till att ta bättre beslut för jordens hälsa av att läsa 100 gånger i veckan om hur illa det ligger till jämfört med 1 gång i veckan? En annan fråga som kommer upp då är: Om information om hur illa det står till, med whatever, har effekten att vi som mottagare av infon ändrar oss eller engagerar oss för att förändra det, hade vi inte sett mer förändring kring dessa saker nu? Jag skriver inte detta för att vi ska sluta med nyheter. Jag skriver det för jag har en stark övertygelse att nästan alla skulle må bättre av att drastiskt minska på sitt nyhetsintag och att det dessutom skulle kunna få oanade positiva effekter. När jag dragit ner på globala och nationsövergripande nyheter har jag märkt att min nyfikenhet på vad som faktiskt händer i min mer nära omgivning ökar. Nyheter i ens egna liv innefattar inte minst vad som händer i mina vänners liv. Eller i mitt egna inre liv eller vänner, grannar och bekantas liv. Och vad som är nytt i alla dessa relationer. Kan det vara så att det i mångas fall kan finnas en sorts kvot på nyhetssug och att då personliga nyheter och ”vanliga nyheter” tävlar om att få plats i detta utrymme. Aja många raljerande och måhända ensida tankar här nu. Men jag vill ändå fråga: Kan det vara så att mycket nyhetsbadande har några oönskade bieffekter i ditt liv? I så fall vad?
0 Comments
Vi kan väl börja uppe i det blå. SMHI har en kort och enkel beskrivning av atmosfärens historia här: https://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/atmosfarens-historia-1.5817
Så där har vi atmosfären. Livet skapade med andra ord bättre förutsättningar för sig självt att frodas och det är vad det fortsatt att göra. Vädret på jorden; vindarnas mönster, temperaturer och nederbörd, har såklart mycket med jordens atmosfäriska egenskaper å göra samt vår astronomiska och fysikaliska situation/miljö. Men livet är inte endast en passiv mottagare av detta väder och klimat som ”råkar” finnas här. Förutom att livet är med och reglerar atmosfärens sammansättning av t.ex. koldioxid, syre och vattenånga, så är livet även med på mängder av mer komplexa sätt och påverkar klimatet, lokal och globalt. Liv kan få öknar att grönska och tvärt om. Det kan vara faktorer i ett ekosystem som kanske rubbar en balans i näringskedjan som startar en process som i slutändan gör en bördig plats till en torr och karg sådan. Eller tvärt om, en torftig plats kan t.ex genom en bävers ankomst börja ta riktningen mot mer frodighet. Vädret och klimatet är både mottagare och givare av faktorer som bidrar åt någon riktning i sådana processer. Här är två videor som är talande på detta temat: https://youtu.be/ysa5OBhXz-Q https://youtu.be/idZYLQeITEk Livet är såklart med i vattencykeln, kolcykeln, syrecykeln och många flera. Livet använder mängder av olika grundämnen, mineraler, föreningar som både byggstenar och i många biokemiska processer helt fundamentala för dess existens. Kalcium, magnesium, järn, fosfor etc. Livet består av jorden och livet har format jorden sen dess uppkomst. Många har kanske hört att regnskogar skapar sina egna regnväder. Visst är det så! Men ju mer jag läst och förstått om livet och jorden så inser jag att regnskogen inte är en anomali. Ekosystem som skapar sina egna eftersträvansvärda väderförhållanden är nog snarare en norm hos alla ekosystem, som en del av sättet det organiserar sig. Organismer har självorganiserat sig ihop systemen de är en del av i över 3 miljarder år här på jorden. Beteendemönster som möjliggör överlevnad är i kärnan hos alla organismer och ekosystem som överlevt till våra dagar. Forskare hittar nu mätbara och logiska samband som är glimtar av dessa relationer, som vi inte ens tänkt på att leta efter förs än de senaste 50-70 åren. (vi är då här den västerlänska kulturen) Ett exempel på detta är fenomenet av Bioprecipitation. (googla) I korthet är det alltså att mikroorganismer, t.ex en viss sorts bakterie, produceras nere på marknivå (i skogar eller till havs) och lyfter med vattenångan. Den kan då producera ett visst protein som har en specifik struktur vilket gör att iskristaller formas mycket lätt kring dem. Det bildas alltså iskristaller i molnet vid varmare temperatur än det hade gjort annars. Iskristallerna bildas och det är det som blir regn. Forskarna har nu insett att detta har en betydande effekt på vart och när nederbörden hamnar. Dessa typer av överraskande samband mellan väder och olika organismer och olika ekosystem, är just överraskande för att vi underskattat livet på jorden som fenomen. Uråldrigt, erfaret, komplext och enormt anpassningsbart. Insikter om denna typ av samband och relation är vanlig hos ursprungsbefolkningar och även våra egna förfäder. (vi var såklart alla ursprungsbefolkning ursprungligen) Klimat är absolut omöjligt att separera från både ekosystem och enskilda organismer. De påverkar varandra likt skalet på en frukt påverkar frukten i sin helhet. Så lika självklart kan vi inte separera klimatfrågan från frågor om ekologi. Träd är inte bara bra för klimatet för att det binder koldioxid. Skog är bra för att det, likt ett organ i en kropp, kan kommunicera med helheten av organismen och vara en läkande del för både sig självt och sin helhet. Att kalla jorden för Gaia eller moder jord och säga att jorden är likt en stor organism är inget annat än ett högst lämpligt och sanningsenligt sätt att se på jorden. Livet är ett system för överlevnad. En cell är ett litet självorganiserat system i sig självt. Med mycket avancerade funktioner och beståndsdelar som är specialiserade på olika saker. En enda cell kan bygga protein med DNAt som receptbok, utifrån en signal som är en respons från dess avancerade cellmembran. Den beter sig som ett litet eget djur med andra ord. (encelliga djur finns ju som bekant) Men cellen är en del av ett större antal liknande celler som t.ex. bildar en ådra, ett system av celler som är uppbyggt av många små system men som också är en del av en organism. Ådran agerar delvis som en eget litet system men också bara en del av hela blodomloppsapparaten. Blodomloppet tillhör värdorganismen, en ekorre. Uppbyggd av olika system, som är till för olika ändamål, men ekorren är lika fullt en del av ett system där den lever. En del av en skog. En del av ekosystem. Ekosystemet är uppbyggt av mängder av organismer. Organismer som alla påverkas och påverkar näringsflöden, vattenflöden, flöden av bakterier, små mögelsvampar, virus, spindlar, frön etc. ekosystemet är omgivet av andra ekosystem och där gränserna, vilket är normen i livet, är diffusa och ofta icke definierbara. Hela jorden är täckt av ekosystem. Hur vindarna beter sig, havsströmmarna, vart det är varmt och vart det är kallt, vart det regnar och vart det är torrt. Detta är egenskaper hos den största helheten, uppbyggd av alla dessa otaliga ekosystem, organismer, celler. Denna helhet kan inte beordra delar av sig själv att förändras. Lika lite som en cell i min kropp kan beordra hela mig vad jag ska göra. Eller i samma utsträckning som jag kan beordra en cell min mage att jobba snabbare. Nej, inte beordra men jag kan påverka. Kan göra val som både kommer från en känsla i magen och som jag tror skulle gynna den. Varje organism kan lyssna på information och välja en respons. Hur tar t.ex. jag ett beslut om att jag ska gå till toa och spy? Eller för att vara lite mer i den ickemänskliga världen. Hur tar en koltrast beslutet att sluta sjunga för dagen? Det finns inget enkelt bra svar på den typen av frågor. Det är inre och yttre faktorer den lyssnat till. Det finns en helhet kring varje beslut. Samma sak hos det yttersta, största systemet, helheten av alla andra system på jorden. Vi kan benämnda det/hen som Gaia. Gaia och hens alla ekosystem och ekosystemens organismer i sin tur vet om vad som händer på jorden. De känner det. Gaia känner vad som händer i hennes organ och blodomlopp. Nu och förr. Ihop, försöker livet balansera upp obalanser. Det är ett kommunikationsflöde som är så ofattbart stort och omfattande att vi inte riktigt kan greppa det. All kommunikation, från en bakteries rörelser till ett högtrycksområdes vandring över jordytan är i en konstant och evig korrespondens och respondans-dans. Olika system och delar av system svarar och ger information hela tiden kring vad som är på gång och vad som är lämpliga val. Intelligensen i detta är överallt och ingenstans. Det är tydligt att det inte bara skulle kunna vara mekanistiska och deterministiska lagar som agerar på materia som till slut får hela denna dans att vara så organisk och ha så mycket ordning i kaoset. Det är val som görs. Av bakterier, val som görs av trastar, av skivlingar, av gnagare och av primater. Så medvetandet, vad det nu än är, är en aspekt som är med överallt i denna dans. Självmedvetenheten som identifierar vad som är "jag", denna organism. Jag, ekorren eller jag, herr bakterie. Här är min yttre gräns, behöver alla organismer veta om och det gör de. Vi har identifierat växthusgasernas mängd i atmosfären som faktorer vi tror vi behöver förändra. Absolut har vi rubbat denna balans. En balans livet själv har upprätthållit. Men om det är överlevnad som är ämnet så kan vi inte isolera det till växthusgaser och väder. Som jag varit inne på ovan, inget går att isolera när det gäller jorden och livet på jorden. Inget värre har vi gjort än att åstadkomma en stor skada på livet på jorden i allmänhet. Det är det absolut farligaste vi har gjort. Jag tror det är här vi har vår absolut största uppgift nu. Även då för att undvika vad som kallas en Klimatkatastrof. Vårt val nu är tämligen enkelt. Vill vi överleva så behöver livet, vi är en del av, också överleva. Livet som faktiskt vet hur det skapar förutsättningar för sig självt. Vill vi överleva behöver vi hjälpa livet på jorden att växa så mycket i komplexitet, mångfald och mängd som möjligt. Både bevara, låta det göra det fritt och ihop med vår design, design inspirerad av naturliga processer. Livet kan det här med att läka och överleva som sagt. Vill vi lära oss om hur vi ska klara klimatkrisen så har vi en given läromästare: Gaia, allt i henne och hennes sätt. Gaias lärdom finns i varenda cell och därmed i varenda människa. Det ger mig alltid tröst när dåliga nyheter haglar omkring mig. Mångfalden i din trädgård spelar roll. Det nya kalhygget du har på vägen till jobbet med. Valen i livsmedelsdjungeln likaså. Så mycket av den mänskliga aktiviteten vi ser omkring oss skadar mer än det hjälper, så är det tyvärr fortfarande. Men det finns sätt att vara en del av och stötta vändningen mot en situation som inte förstör för oss själva. Vår framtid kommer behöva vara närmare naturen. Med mycket mer samarbeten, mindre polarisering, mer helhetstänk, mer empati med andra, såväl människor och andra/annat. Den kommer vara grönare och med mer mångfald. Är inte det en framtid att börja längta efter? 5/23/2019 0 Comments Nej * nej = JaNej till kolkraft! Nej till flyg! Nej till kalhyggen! ej till konventionellt jordbruk! Nej till plast! Nej till teknooptimism! Nej till konsumtion! Nej nej nej! Många nej blir de… Jag vill med detta inlägg säga nej till nejen och likt minus gånger minus hamna på plus. Som en vän sa härom veckan: Bäst att jag inte går utanför dörren, allt man gör är dåligt för miljön och klimatet på något sätt. Det sorgliga är att det ligger mycket i det. Till och med de flesta miljövänliga/klimatsmarta saker vi pratar om är inte alls särskilt vänliga egentligen. Eller de är ofta vänliga ungefär som när förövaren som sparkar på sitt offer, börjar sparka lite lösare. Ekologisk odling är i regel inte snällt mot miljön. Det är bara snällare i många avseenden än konventionellt. T.ex. genom att det inte tar död på mikroorganismerna i jordarna som konventionellt jordbruk kan göra med olika bekämpningsmedel. Men det är nästan alltid monokulturer även i ekologisk odling. De utarmar tyvärr även de våra jordar och minskar på en mångfald som kunnat vara där annars, fast långsammare. Sparkar lösare? Elcykeln är i sig inte bra för miljön på något sätt. Knappast elbilen heller. Solpanelen har inte heller den hjälpt mot den sjätte massutrotningen vad jag vet? Metaller, plaster, kemikalier. Energi till utvinning, omformning, sammansättning och transport. Hur hjälper det den biologiska mångfalden att tandborstens ”plast” är gjort av biomassa? Jag tror jag har gjort min poäng tillräckligt tydlig här. Begreppet miljövänlig verkar ha kommit att betyda "det finns värre alternativ" I stort sett allt vi gör är bara mer eller mindre dåligt för allt omkring oss. Konversationer kring dessa saker mynnar ofta ut i ett halvt ironiskt ”Det är bättre om vi bara går å dör…” Sådan är situationen i civilisationen för tillfället. (Det betyder inte att välja eko istället för konventionellt är betydelselös. Det är en otroligt stor skillnad ifall jordbruket använder pesticider eller inte. Immunförsvaret hos den som blir sparkad kanske då klarar av att läka de inre blödningarna till skillnad från att dö på studs.) Miljö och klimatrörelsen har således, till stor del blivit en Nej-rörelse. Kanske främst i hur den uppfattas utifrån. Ett stort nej till mänsklig aktivitet på jorden. Men även till livsstilar och till kärnan av kulturen. Inte minst till idéer, åsikter, känslor och uppfattningar som, mestadels undermedvetet, ligger till grund för livsstilsvalen. Idéer om framgång, bekvämlighet, status och trygghet. Livsstilar och en kultur som ser ut att tala, dels till vår inre latmask men främst till individens självmaximerande val. Uppbackat en semi-vetenskaplig uppfattning om att människan och alla varelser på jorden drivs av själviska gener och att det ekonomiska systemet är egentligen bara i linje med vår mänskliga ”natur”. Men som Jim Carrey formulerar det: So many of us choose our path out of fear disguised as practicality. För det är främst till vår rädsla som konsumtionskulturen talar. Vår rädsla över att inte vara tillräckliga. Genom att hela tiden erbjuda och locka med förslag som lovar att vi blir lite mer nöjda med våra liv om vi köper den produkten eller tjänsten. Lite mer älskvärda socialt, lite mer älskvärda av oss själva till och med. how dare you!!? Om inte vi ska köpa något som får oss att må bättre så erbjuder kulturen väldigt bra distraktion från jobbiga tankar och känslor som den själv till mångt och mycket skapat. Smart. Hade vi haft ett samhälle som utgick från tacksamhet och nöjdhet hade vi inte haft en global ekologisk kris idag. Vi hade inte heller haft en civilisation med så mycket teknik och kunskap skulle någon snabbt flika in, med all rätt. Hur som helst... Till denna konsumtionskultur säger allt fler Nej. (men det är även fler som säger ja) Men detta överfokus på nej från miljö/klimat/framtidsrörelserna skriker om en obalans. En obalans mellan ja och nej som jag har tänkt och känt extra kring på senare tid. Ju närmre relation jag försöker ha med livet och naturen, så blottas denna obalansen allt mer. Vi kan inte bara förminska oss och förminska oss i evighet. Down-sizeing, minimalism och vilka fler begrepp det nu finns för att dra ner på ens avtryck på jorden. Kärnan i det är att ta mindre från jorden. Vi sparkar lösare. Vi säger nej. Håller oss överst på den såkallade avfallstrappan där första steget är Refuse följt av Re-use, recycle etc. Men det blir smärtsamt tydligt att det obalansen fortfarande är brutal. Vad skulle det bli för samhälle att längta till som i sin kärna har att förminska människan? Jag har ungefär samma känsla som när jag får massage av någon och ni vet hur man börjar känna en tacksamhet och en röst från ens samvete som verkligen vill gottgöra denna på något sätt. Något i en som vill ha balans. Du känner till och med hur personen som masserar dig har ett behov av något. Men vi har inte en aning om hur vi kan gottgöra. Vi förstår inte hens signaler. Vet inte hur vi ska lyssna. Hur vi ska hjälpa. Det mynnar ut i en närmast desperat fråga hos mig: Hur kan vi ge till den vi bara tar ifrån hela tiden? Hur kan jag vara bra för miljön, på riktigt bra? Hur kan vi gå från att vara ett virus på någon annan, till att bli en vit blodkropp i en organism som vi är en del av? Detta kan också ses som att det blottar en kulturell programmering i ens tankesätt. Vi vill på ett mätbart sätt upprätthålla en balans. Det pratas om att vi svenskar är extrema i detta avseendet. Om någon betalar för vår öl så känner vi starkt att detta måste återgäldas kvickt! I ett ekonomiskt system som projicerar scarcity/knapphet så finns inte tanken på att någonting skulle finnas i överflöd och ges ovillkorligt. Men faktum är ju att solens strålar på jorden är ovillkorliga så vitt vi vet. Men vi kan fortfarande känna ett behov av att tacka dem. Att vara tacksamma för dem. Hela livet har givits till oss som en stor gåva. Gåva från föräldrar men även från helheten av systemet vi är en del av, livet på jorden. Men tacksamheten och ödmjukheten som följer påverkar hur vi känner inför hela vår existens. Det påverkar våra livsstilsval. Vi har kommit att ta gåvan av livet för givet. Vi har kommit att ta stabila väderförhållanden för givna. Ihop med att vi också separerat oss från dess omedelbara inverkan, eftersom väldigt få av oss i västvärlden nu är inblandade i själva odlandet av vår mat t.ex. När vi fått livet som en fantastisk gåva, är väl det minsta vi kan göra att inte försämra förutsättningarna för att dessa gåvor ska fortsätta kunna ges. Historiskt sett har det nog varit svårt för den västerländska människan att se hur vi skulle kunna hjälpa livet. Inte minst en tydlig anledning till varför det skulle behövas. Visst, skogar har försvunnit och vissa arter har utrotats under årens lopp. Men det har funnits enorma mängder orörd natur i svarta fläckar på kartorna fram tills för bara några hundra år sedan. Så mänsklighetens insikt att ”naturen” har en begränsad yta och att arterna och ekosystemen försvagas avsevärt av vår utbredning och aktivitet, det är något väldigt nytt. Något som mänskligheten är i en process av att inse just nu. Paradoxalt nog så gör det att det idag är mycket lättare kan se hur vi kan hjälpa resen av livet på jorden. Det hela verkar bli en slags läxa som vårt kollektiva, undermedvetna överjag, ihop med Gaia försöker lära oss. Läxan säger: Ta inte livet för givet, du är ett djur och du är livet. Varje organism måste ta hänsyn till och hitta sin plats i ekosystemen som föder den. Vi har idag, fortfarande en tydlig uppdelning mellan människa och naturen. Människa och djuren. Människa och ekosystemen runt omkring. Så länge en tydlig uppdelning finns så kommer situationen upplevas som att: Antingen får resten av livet mer på bekostnad av vårt utrymme och bekvämlighet eller så vi få mer, på bekostnad av resten av livet på jorden. Men separationen är och har alltid varit en illusion. Vi är ju en del av livet på jorden. Vi är helt beroende på att det finns livskraftiga ekosystem runt oss och till och med i vår egna inre bakteriekultur. Andra arter med helt andra gener som vi behöver och som faktiskt behöver oss. Så i en tid där förhoppningsvis denna insikt börjar rota sig djupare igen så kommer även nya frågor och svar kring vad människan är och kring vår roll här på jorden. Rörelsen för framtiden måste bli en rörelse som blir ett JA till människan och samtidigt ett JA till livet om vi ska ha någon chans i denna stora omställningen. Win-win lösningar går att hitta. Det vi behöver vänja oss in med är att alltid börja leta efter just dessa lösningar. Leva frågorna som Daniel Christian Wahl kallar det. De frågor som tar oss in på kreativa lösningsvägar. Hur kan vi odla vår mat på ett sätt som ger mer näring och mer liv i jorden och ovan jorden? Sådana frågor som kan kallas regenerativa. Vilket också är en växande rörelse. Att börja leva frågorna är helt avgörande för att komma till en kreativ och levande relation mellan människa och omgivning. Använda vårt Intellectus skulle Jonna Bornemark och Nicolaus Cusanus kalla det. Tro på tvivlet skulle Tage Danielsson kalla det. Hand i hand med att börja leva nyfiket och med ödmjukhet inför att vi inte vet, måste tron på att vi kan förändras finnas. “We have to believe in a more beautiful world in order to serve it. ” – Charles Eisenstein För mig startade hela den vuxna delen av resan som lett mig till mitt engagemang, från en massa olika JA. Ja till att vara närmare naturen. Ett Ja till att förstå och se mig själv som det djur jag är, i en levande värld. Ja till en kreativ och självorganiserad kultur. Ja till mysterier och det okända. Ja till psykoaktiva substanser som öppnar upp och hjälper att se nytt. Ja till friheten att vara, utforska och växa som en vill. Det som lett mig till att nu så ofta vara nej kommer från något i mig, som är så optimistiskt och hoppingivande att jag alltid har haft svårt att kommunicera det. Men jag tror vi måste lita på att det är detta Ja, som människan saknar och behöver. Vi får helt enkelt inte underskatta vikten av att göda och leva alla Ja i tider när behoven av nej känns överväldigande. Ja till genetisk mångfald, ja biologisk mångfald och ja till typ av kulturell mångfald. Ja till känslor, ja till nyfikenhet och ja till att hitta sanning och mening. Så på vilket sätt är du ett Ja till livet? Varje människa föds med detta Ja till livet, alla människor kan komma ihåg det. Hur skulle detta ta sig uttryck i praktiken? Ja, vem vet, det är återstår att se. Men jag tänker att det handlar om att börja skapa och leva det samhället vi vill ska komma efter. Även om en samtidigt har minst en fot kvar i det gamla och säger nej till det. Balansen mellan ja och nej blottas i hur vi gör saker snarare än i vad vi gör. Det kan också sammanfattas med citatet utan upphovsman: if i can´t dance it aint my revolution. Det är endast några dagar efter omställningskonferensen i Malmö. Jag sitter på tåget norrut för några dagars ledighet i hembygden. Jag hade äran att få vara med och arrangera denna fantastiska fest. Det går att säga väldigt mycket om hur fantastisk konferensen var. Alla som kom, alla som organiserade och hjälpte till att skapa den underbara stämningen som genomsyrade alla platser vi var på. Men inte just nu.
|
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |