Våga älska dig själv, jag vet att det ofta är väldigt svårt, man blickar utåt, runt omkring en för att se något man älskar hos andra, något annat, vad som helst. Men du kan inte hitta dig själv i denna ständigt föränderliga värld om du letar utanför dig själv. Vid varje givit ögonblick tjänar du på att vara trygg med att veta att du duger som du är, att du bara vill väl, väl till dig själv och att andra ska ha det bra så bra som dom bara kan. Vi är sååå lika varandra om man bara skrapar pytte lite på ytan, och ställer några enkla men fundamentala frågor...
Det finns oändligt många olika valmöjligheter i hur vi kan pussla ihop våran helt super unika bank av utstuderade åsikter, prylar, rätt kompisar, organisationer, filosofi, attityd O.s.v. I stort sett alla håller ständigt på att göra val som bygger denna unika personen. Men samtidigt så bär vi alla ALLA på en inre strävan att passa in. Passa in i något sammanhang, helst alla sammanhang. Personligen ser jag denna strävan som en del av den mest episka, fundamentalt mänskliga nästan "gud-lika" egenskapen vi har. Att vi alla medvetet eller ej alltid strävar efter sanningen om våran samhörighet och enighet med allt runt omkring oss. Denna inre strävan har gett upphov till de tankar och de känslor som alltid enat och samtidigt splittrat oss. Vid insikt om själva strävan, till skillnad mot konsekvenserna av den, så finner man empati och kärlek till oss som människor. Till skillnad mot att man vill passa in på just den delen av kartan eller till just dom som tror si eller så i någon existensiell fråga. Alla vill vara helt olika alla andra och alla vill passa in med så många andra som möjligt. Jag önskar att jag upplevde att våran drivkraft till denna individualistiska överdos kommer ifrån att vi älskar oss själva så himla mycket. Men tyvärr, det är inte så det förefaller i de flesta fallen. Paradoxalt nog så livnär sig hela denna trend (att köpa sig en identitet) på att individualismen lever i symbios med konsumtionssamhället och kapitalismen. Från att vi börjar skolan (där det kanske är allra tydligast) så går vi på en balansgång mellan att passa in lagom mycket och att sticka ut lagom mycket, Lagom mycket så vi kan ha de kompisar som vi vill ha och som vi framför allt tror att vi vill ha. På detta sättet utnyttjas våran inre strävan att passa in socialt av alla som kan sälja saker till oss, för om det är tillräckligt tilltalande så att ett tillräckligt stort gäng köper produkten så har resten nästan inget val än att på något sätt hänga med i trenden. Vare sig det är en musikstil, klädesmärke, frisyr, godis m.m Ekonomin tjänar på att vi är individualister. Jag hade inte tänkt att komma in på klimat och miljö i denna text men, Jag behöver knappt säga att jorden/klimatet tjänar inte på att vi är individualister på detta sättet. Vi måste våga älska oss själva, inte för vad vi åstadkommit, jobb, resultat, inte ens för våra tankar. Tankar är inte något du konstruerar medvetet, Det går inte att bygga ihop tankar ord för ord, bokstav för bokstav. Tankar bara kommer, ifrån undermedvetna processer som du inte kan rå för just i det ögonblicket. Du gör klokast i att försöka se på dina tankar så objektivt du bara kan. Man kan man träna sin hjärna och dess tankemönster till att agera på Älska dig själv trots dina tankar, trots det du gjort, trots att du ibland lyckats ömsom misslyckats med saker du tagit dig för. Se på allt som hänt i ditt förflutna så objektivt du kan. Det var faktiskt inte du som gjorde allt det där, det var visserligen tidigare version av dig, men ganska långt ifrån den du är just i detta ögonblicket. Så även med alla människor du möter. Vi måste älska oss själva för att vi finns, för det som är bakom tankarna, för att vi är människor, för att vi lever. För att vi och dom runt oss mår bra av det, för att det bara finns NU och framåt. Om vi är unika eller ej det behövs inte ens tänkas på när vi ska älska oss själva. Det man älskar då är människan, livet, det är naturligt det är djuriskt och har egentligen inget att göra med kulturen och samhället vi lever i. Det är inte individualism att älska sig själv, det är sunt förnuft. När man börjar älska sig själv för vad man är bakom tankarna, bakom fasaden och skådespelet som livet ibland känns som. Då märker man att när man uppmärksammar människorna runt omkring sig av exakt samma anledning så blir det en god cirkel av ett sinne som öppnar sig och som tränger undan egoistiska, självupprättande tankar. Vi börjar då se de överväldigande likheterna mellan oss och alla andra, jämfört med olikheterna som antagligen inte är mer än någon bråkdel av en procent. Olikheterna är fantastiska, jag säger inget annat, men vi måste ha med oss insikten att vi alltid är mer lika än olika. Den insikten skall finnas där instinktivt, det gör den om vi vågar erkänna att så är fallet och påminner oss själva mer eller mindre varje gång vi umgås med människor. Vi märker hur vi växer när vi vattnar andras lycka och hur alla signaler (positiva eller negativa) stutsar och reflekteras tillbaka till dig själv och runt omkring åt alla håll. Du är en människa som lyckats ta dig dit du är idag av mängder av olika omständigheter som du absolut inte rår för och ingen kan klandras för vad som har hänt. "klandras" bör inte ens vara med i bilden när det gäller ett sådant föränderligt ting som livet är. Allt har alltid förändrats och kommer alltid att fortsätta förändras, det är det enda som inte kommer att förändras. Alltså den gamla buddistiska "inget är beständigt utom obeständigheten" Det ligger en sån Enorm kraft i den insikten om man relaterar till den på rätt sätt. Endast med blicken och tanken i nuet kan vi påverka denna ständiga förändring som sker naturligt och som är själva naturen eller livet om du så vill. medvetet, lugnt och objektivt observerande av allt som du upplever. Du kan reglera hur du reagerar till det som händer dig. Utan begär utan motvilja, bara välja att antingen följa med strömmen eller svänga av. Saker uppstår och försvinner, uppstår och försvinner, stenar i vattnet som vi vandrar framåt på uppstår och försvinner, men alltid uppstår igen... Det finns nu ungefär sju miljarder människor i världen. Glöm aldrig att vi är här på jorden ihop med dessa likasinnade djuren och delar våran tillvaro här just precis nu. För det är likasinnade vi är, vi är så lika varandra, våran biologi, i våra behov, i våra lustar, begär, glädje o.s.v om man bara bryter ner det, skrapar lite på ytan av våra specifika ambitioner, smakfulla val och viljor. Vi står inför total globalisering nu och möter samtidigt de problem som kommer kräva globalt samarbete i en skala som vi aldrig tidigt vittnat (det kaan höra ihop) Men jag hoppas och tror att det kommer få konsekvenserna att vi känner instinktiv samhörighet med jorden och livet igen och inte t.ex just landet vi råkar bo i. Vi möter framtidens alla händelser ihop med resten av mänskligheten, med våra öden djupt sammankopplade. Älska dig själv för att du är en av alla dessa underbara människor.
0 Comments
Leave a Reply. |
Anton PetterssonWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. Archives
November 2022
Categories |